106 vändning framställdes inom ramen för den process som krävdes för att borgenären skulle ha rätt att genom handpåläggning (manus iniectio) verkställa påföljden, varvid en skadelidande som utan godtagbara skäl vägrade motta pekuniär ersättning nekades rätt till exekution.258 I början var det dock inte så mycket tal om en gäldenärens förpliktelse, utan snarare om en missgärningsmannens möjlighet, att undvika fysisk tuktan.259 Här någonstans, finner den nutida obligationsrätten och avtalsrätten (vår obligationsrätt och avtalsrätt, as the story goes) sina rötter – med mer nutida ämnesindelning i ansvarsrätten.260 Det har menats att, när en skadelidandekan efterge sin rätt till hämnd och ta emot pekuniär ersättning i dess ställe,261 då kan man börja tala om något som liknar en på frivillighet grundad obligatio.262 (Möjligen kan man dock tycka att jämförelsen haltar, då det är borgenärens, och inte gäldenärens, vilja som i så fall skapar den senares ”förpliktelse”.)263 Det har också menats att man kan börja tala om något som liknar fordringar, i ekonomisk mening, när den skadelidande senare tvingas nöja sig med pekuniär ersättning.264 Låt vara att likheten är vag och främst består i att skadelidanden efter att ha mottagit ersättning (eller i vissa fall vägrat acceptera ersättning) inte längre får hämnas. tredjemansavtalets tidiga historia 258 Jfr de tolv tavlornas lag 3.2, och Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 566 f. 259 Jfr Jolowicz &Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s 160; Zimmermann, The Law of Obligations s 3 och Hägerström, Nehrman-Ehrenstråles uppfattning, Ms 1734 års lag s. 580 f; Lundstedt, Obligationsbegreppet I s. 25 f; Lundstedt, Romersk rätt s. 119. 260 Zimmermann, The Law of Obligations s 2 ”Thus, the roots of liability in private law lie in what we today call delict.” (Vilket lustigt nog är detsamma som Grant Gilmore menar i sin berömda bok The Death of Contract, men på annan och väsentligt senare historisk grund.) 261 Notera möjligheten till förlikning i de tolv tavlornas lag 3.5. 262 Det menar Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s 160 och Zimmermann, The Law of Obligations s. 3, instämmer. 263 Om man inte tänker sig borgenärens eftergift som motsvarande en accept, av ett genom gäldenärens skadegörande lämnat anbud…men, kom igen – även omman bortser från det i så fall förväntade OS-guldet i idéprojektion, så framstår det som tämligen krystat. 264 Jfr Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s. 161 f. Den som vill kunde, såhär petit och parentetiskt, lägga ut historieskrivningen ytterligare genom att söka beskriva obligationsbegreppets etymologi, och utnyttja denna etymologi till stöd för begreppets konnotationer av tvåsamhet – som ett slags etymologiskt kvasiargument till stöd för bara parterna-principen. Vår nutida term obligation(-sförhållande, -srätt, etc) stammar etymologiskt från det latinska ordet obligatio, som är en substantivform av det latinska verbet obli-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=