oskar mossberg fadern som hade vad vi skulle kunna kalla fullgången rättskapacitet.237 Den familjefader som, antingen personligen eller genom en familjemedlem, blivit utsatt för ett delikt hade rätt att hämnas. Hämndrätten kan beskrivas som en slags maktbefogenhet, vilken gav familjefadern rätt att, med familjens hjälp, egenmäktigt verkställa påföljder mot den deliktuelle. I början utövades hämndrätten rent fysiskt, kroppsligt – i förekommande fall genom att helt enkelt ha ihjäl skadevållaren (varvid ordet exekutionfår förstås i en alldeles särskild betydelse).238 Åren gick. Samhället förändrades och utvecklades. (Läs här gärna in en implicit modernistisk historiesyn, som innebär att förlöpt tid kan tas till intäkt för utveckling, i bemärkelsen gjorda framsteg; det hör nämligen till civilrättens traditionella historieskrivning.)239 Det gjorde även rätten, i takt med årens gång och det praktiska rättslivets behov.240 Snart insåg man att det inte var så gôtt att folk fick gå runt och ha ihjäl varandra, varför staten ingrep och instiftade begränsningsregler för ”hur mycket” man fick hämnas.241 Den mest kända sådana regeln är den så kallade Lex Talionis (lag om hämnd; jfr engelskans retaliation, som härstammar från det latinska ordet talio med samma betydelse).242 Regelns innebörd påminner om den bibliska ”ett öga för ett öga”-regeln, och poängen är alltså: ett öga – men inte 103 tel, Romersk privaträtt s 76, 133 f, 186 och Wennström, Romersk rätt och juridikens produktiva sida, JT 2009/10 s. 72 f m hänv. 237 Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 124, Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s 119 (jfr s 133 f); Wennström, Romersk rätt och juridikens produktiva sida s 72 samt Peterson, Från romerskrättsligt statustänkande till allmän europeisk rättssubjektivitet, i Fs Frändberg s 202 m hänv. Jfr även (den långt senare) Gaius, Institutiones 2.86: ”Den som i vår makt är, den kan intet hava” (”[…] qui in potestate nostra est, nihil suum habere potest […]”. 238 Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s. 160 f; Zimmermann, The Law of Obligations s 2 f. Jfr på svenska Söderlund, Konkursrätten s. 93 f m hänv. 239 Se vidare 3.2 nedan. 240 Notera hur en av den svenska modernismens populäraste retoriska figurer (”det praktiska rättslivets behov”) här används, och det på ett sätt som överensstämmer med historian sådan den brukar berättas. Notera också tendensen till historicism. 241 Bortsett från den ironiska göteborgskan är det så Zimmermann, The Law of Obligations s 2, skriver historien: ”It is obvious that for the community at large such state of affairs in which its members were allowed to kill each other was hardly satisfactory. Soon, therefore, we find the state interfering.” 242 Jfr t ex 8.2 och 8.5 (fragment).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=