100 formen av ett förfäktande av tredjemansavtalets tillåtlighet, redan i antik romersk rätt. Syftet med mothistorian är dock inte att på allvar göra gällande att romarna verkligen erkände tredjemansavtal, utan att försöka anamma ungefär samma ton och källhanteringsprinciper som inom ramen för den etablerade historian och kritisera densamma samt i ironins trop illustrera dess problematiska karaktär – och alltså illustrera hur man synbarligen hade kunnat återge tredjemansavtalets historia på rakt motsatt sätt, om man istället föresatt sig därtill. I vår samtid bygger alltså en viktig del av bara parterna-principens grundlag på en viss historiografi, som Grönfors, och fler med honom, anspelat på och som får beskrivas som väl etablerad.230 Vi tillåter oss i det följande att generalisera, på vis att vi talar om en historiografisk representation i generaliserad form, istället för att försöka göra de många enskilda, diskreta och delvis disparata källorna rättvisa, i deras om inte oändliga så åtminstone aktningsvärda variationer och mångfacetterade detaljer. Om vi dock tillåter oss en sådan generalisering, så kan den aktuella historieskrivningen sägas innehålla tre centrala moment. Nämligen de följande: tredjemansavtalets tidiga historia 230 Denna historieskrivning har ofta förekommit i formen av ett utvecklingsnarrativ, där saken gestaltas som att tredjemansavtal inte erkändes förr, men att det numer (med viss tvekan) kommit att erkännas (ofta är periodiseringarna oklara), jfr vidare 3.3 nedan. Se till stöd för historieskrivningens påstådda bruklighet, som exempel i kronologisk ordning: Lundstedt, Aftal ang prestation till tredjeman 1908 s 167; Cohn, Studier til Læren om Tredjemansretshandler med særligt Hensyn til dansk Ret, TfR1914 s 3 f;Undén, Från vår försäkringsrättsliga praxis, SvJT1917 s97 ff, på s 101; Lundstedt, Anm av Palme: Staten och försäkringsväsendet, SvJT1918 s 29 ff, på s 31 f; Lundstedt, Obligationsbegreppet I 1929 s 180. Jfr även Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap 1961 s 9 f m omf hänv, ssk i not 1 på s 9 (jfr även ang fullmaktens delvis parallella historia s 74 f); Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta 1993 s 81 m not 120 (2013: s 129 f m not 120); Zackariasson, Direktkrav 1999 s 187 m hänv. Se från de nordiska grannländerna t ex danska Iversen, Trediemandsaftaler, TfR1994 s 14 ff, på s 109 och Ulfbeck, Kontrakters relativitet 2000 s 31 f m hänv samt norska Iuul, Grundrids af den Romerske formueret 1942 s 142 f och Hov, Avtalerett 3 uppl 1993 s 329. Listan på exempel skulle kunna göras längre, men vi skippar det. Inledande överblick över de historiska argumenten 2.1. 2 Något om bara parterna-principens historiska grundlag En allmän teckning av obligationsrättens historia och dess romerska ursprung (arké). Ett urval av romerskrättsliga källor, vilka samlas, generaliseras och presenteras som uttryck för en allmän princip. (i) (ii)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=