av ordningskraven på samerna och lindrade dem för de bofasta. Han ville ha bort hägnadsskyldigheten och ansåg att samernas ersättningsskyldighet var ovillkorlig. Skedde skada på bofastas hö berodde den alltid på lapparnas försumlighet. Förslaget sändes på remiss till länsstyrelserna och hela kronobetjäningen i Norrland samt till präster och kommuner. När svaren kommit in tillsattes år en ny lappkommitté. Dess förslag remitterades till samma instanser. Remissförfarandet hade alltså en imponerande bredd och konseljakten ger på så sätt unika inblickar i hur man såg på samefrågorna på det lokala planet i olika delar av Norrland.79 Det visar sig att de mera kustnära socknarna inte ägnade hägnadsparagrafen något intresse. För dem var en annan fråga mer brännande, nämligen de “oordningar” som uppstått i början av -talet på grund av att renar i stora mängder blivit kvar efter vintern i norra Västerbottens kustbygder och där gjort stor skada på växande gröda. Frågan om hässjorna var däremot av liten betydelse i de kustnära bygderna eftersom de i allmänhet ersatts av lador. I de fjällnära socknarna var hässjorna däremot en stor fråga. I ett band från Härjedalen i söder till Tärna i norra Västerbotten var motståndet mot hägnadsskyldigheten hårt. Av remissvaren att döma kände man inte ens till att det ända sedan slutet av-talet funnits förordningar om saken. När skyldigheten nu fanns i den nya lagen beskrevs den som en nyhet som skulle ha gjort att lapparna inte – som förr - ansåg sig vara skyldiga att ha god tillsyn med sina renar. Förr betalade lapparna, sades det, godvilligt för skador som renarna orsakade, men nu skedde det aldrig och de bofasta ansåg det meningslöst att ta upp målen till domstol, eftersom lagen ensidigt skyddade samerna. Lappfogden Alarik Dalqvist i Jämtlands län var mycket kategorisk och menade att antalet höskador som inte kunde ha förhindrats av samerna själva var försvinnande litet. Ovillkorlig ersättningsskyldighet var enligt honom enda botemedlet mot deras “slarv”. Han 79 Justitiedepartementets konseljakt den 8 februari 1898 nr. 1(RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=