. Att det fanns samer även i södra Jämtlands fjälltrakter måste ju ha varit uppenbart för länsstyrelsen eftersom där fanns både skattefjäll och lappförsamlingar. Kommittébetänkandet innehåller också beskrivningar av förhållandena i andra delar av lappmarkerna. Några områden framstår som särskilt problematiska. Det är i norr Karesuando socken i norra Norrbotten, Sorsele, Stensele, Tärna, Vilhelmina och Dorotea i Västerbottens län. Av allt att döma var det, alla kungörelser till trots, fortfarande ovanligt i dessa trakter att hässjorna inhägnades och det skapade konflikter. De omfattande tvisterna i Härjedalen berodde däremot, enligt de kommitterade, mindre på höskador än på skador på växande gröda. Det utbredda fäbodväsendet var en viktig anledning. Paragrafen om hägnadsskyldigheten är bara en detalj i års renbeteslag. Lagen var först och främst en ordningsstadga, där en rad paragrafer skulle samverka till att skapa struktur i relationerna mellan nomader och bofasta. Samerna indelades i lappbyar som tilldelades ett kollektivt ansvar för skador av ren som samer kunde göras ansvariga för. Detta var ett av huvudskälen till införandet av denna indelning, som var främmande för samerna i Jämtlands län men hade sina föregångare i Västerbottens och Norrbottens län. Renmärken skulle bli obligatoriska så att bortsprungna eller skadegörande renar kunde identifieras. Tidpunkter för flyttningar fastställdes. Regler för hur skador värderas utfärdades o.s.v. Det dröjde emellertid inte mer än några år efter förrän larmrapporter kom från Jämtlands län, där landshövding John Ericson hävdade att lagen medfört stor oreda och ansvarslöshet från samernas sida. Han ställde krav på att en särskild renbeteslag skulle utfärdas för hans län. Han fick då i uppdrag av regeringen att utarbeta ett förslag till en sådan. I förslaget, som utkom i tryck, skärpte han många Senare renbeteslagar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=