sade också Kungl. Majt:s brev till Kammarkollegiummed anledning av en begäran som ett antal samer i Jukkasjärvi insänt till Kungl. Maj:t om att års länskungörelse för Norrbottens län skulle upphävas. Dessutom uppvisade han avskrift av KB:s resolution i ärendet den juli samma år. Den utförliga dokumentationen hjälpte inte. Domstolen fann det inte vara utrett att länskungörelsen den september upphört att gälla och samerna ålades att betala skadan och rättegångskostnaden. Om häradsrätten i Gällivare tingslag år inte trodde att års länskungörelse gällde så gjorde den dock detta år . Då hade en bonde i Hakkas öster om Gällivare instämt två samer för höskador på några ängar. De svarandes ombud, vice länsman Silverbrand, åberopade års länskungörelse om hägnadsskyldighet, och påpekade i övrigt att renbetet under ifrågavarande vinter varit sådant att det var omöjligt att hålla renarna samlade. Vid denna tid hade Kungl. Maj:t såväl som fattat beslut om att års förordning om hägnadsskyldighet gällde i alla norrlandslänen och hade ålagt respektive länsstyrelse att låta kungöra detta. Men detta hade tydligen inte trängt fram till vice länsmannen i Gällivare, förmodligen på grund av att länsstyrelsen försummat sin plikt att kungöra dem. Kärandesidans ombud, tingstolken Åström, däremot begärde uppskov för att visa att svarandena själva åsett hur deras renar ätit hö utan att ingripa. Som vittne åberopades lappmannen Matts Mattson Rajzo, som dock inte infann sig till rättegången. Av den anledningen begärde Åström uppskov. Häradsrätten ansåg sig denna gång inte kunna förvägra kärandesidan anstånd till påföljande ting “för utrednings åvägabringande i saken”. Frågan är hur saken behandlats om bevisbördan varit den omvända. Ärendet togs emellertid inte upp vid nästa ting. Förmodligen hade man under tiden gjort upp utan myndigheternas inblandning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=