uppenbart att de olika förordningar och beslut som fanns ofta var okända eller förbisedda, inte sällan svårtolkade och ibland rentav medvetet misstolkade. Här fanns ett problem som söker sin förklaring. Spridningen av kungörelser i lappmarkerna utgjorde länge en stor svårighet. Den gällde redan de författningar som trycktes. Det framgår bl a av en skrivelse till Kungl. Maj:t den december från landshövdingen i Västerbottens län. Länet hade blivit tilldelat extra exemplar av varje författning för utdelning bland församlingarna i södra Lappmarken. De hade emellertid inte kommit, bortsett från ett tal av konungen och en förordning om förbud mot brännvinsbränning. De exemplar länet fick räckte enligt landshövdingen endast till “den bebodda delen” av länet, inte till lappmarkerna.61 Efterhand blev det säkert bättring på den här punkten. Det innebar dock inte att huvudproblemet löstes. Detta bestod i stället av att de flesta kungliga beslut, även sådana som gällde övergripande norrländska frågor, aldrig trycktes. I särskilt hög grad gällde det lappmarkerna. Beslut angående denna stora landsdel distribuerades nästan uteslutande som handskrivna “cirkulär” eller “nådiga skrivelser”. Av kungliga skrivelser eller cirkulär av den arten som kungjordes i Lycksele kyrka - har endast två återfunnits i det offentliga trycket. Den som nöjer sig med att forska i de tryckta författningssamlingarna får följaktligen en mycket ofullständig eller rent av oriktig bild av vad som gällde i de nordliga delarna av vårt land, särskilt i lappmarkerna. Kungörelsernas historia och funktioner i samhället har ingående studerats och analyserats i en avhandling av Elisabeth Reuterswärd.62 Hon behandlar dock främst de tryckta kungörelserna och hennes 61 Landshövdingen i Västerbottens län skrivelser till Kungl. Maj:t , vol. 17 (RA). 62 Elisabeth Reuterswärd 2001. III Problemet handskrivna kungörelser
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=