styrelsen anslöt sig därför till landstingets i Norrbottens län förslag. Lapparna borde vidkännas ansvaret för alla höskador som drabbade nybyggare utanför renbetesfjällen före den december. Därefter skulle nybyggaren stå sitt kast om han inte bärgat sitt hö. Formuleringen visar att länsstyrelsen trots allt räknade med att vinterflyttningar utanför renbetesfjällen förekom, men ville sätta andra tidsramar för dem än i de två nordliga länen. Kungl. Maj:t ändrade den oktober bestämmelserna i och års kungörelser dithän, att hägnadsskyldigheten endast skulle gälla inom de “för lapparna avsatta” områdena i Jämtlands län.59 Under åren - insände samer från “Storsjö och Ljusnedals lappmarker”, från Mittådalen samt från Ovikens och Undersåkers socknar i Jämtland skrivelser till Kungl. Majt. vari de klagade över sin betryckta ställning. Deras svårigheter var, skrev de, framför allt en följd av att avvittringen så starkt begränsat tillgången på beten. Markägarna hade tolkat ovannämnda kungliga brev så, att vinterbetesrätt inte existerade utanför de avvittrade områdena. Samerna pekade på att Kungl. Maj:t i beslut den mars klart fastslagit att års föreskrifter även gällde inom Jämtlands län. Därmed hade, enligt deras uppfattning, rätten till vinterbete utanför renbetesfjällen ha fastslagits. Mot detta reagerade jordägarna i Härjedalen i ampra skrivelser till Kungl. Maj:t . Däri klagade de över renarnas “outhärdliga intrång” på deras marker och framhöll, som svar på samernas skrivelser, att års förordning om skydd mot intrång av andras “hemdjur”, d v s kreatur, gällde i länet utan inskränkningar under alla delar av året. Någon hägnadsskyldighet utanför “lappmarken” ville de heller inte veta av. De verkar inte ha känt till eller velat acceptera kungliga brevet som fastslog att renar inte skulle betraktas som “hemdjur” och att års förordning följaktligen inte avsåg renar.60 Det är 59 Justitiedepartementets protokoll den 3 oktober 1866 § 13 med tillhörande konseljakt (RA). 60 Materialet om diskussionerna i Härjedalen ingår i Justitiedepartementets konseljakt den 4 juni 1886 nr. 11-14 (RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=