Länsstyrelsen hade rätt i att det i Jämtlands län inte fanns något lappområde avgränsat av en lappmarksgräns. Däremot var Jämtlands lappmarker ett begrepp man ofta använde. Det betecknade det område där samer fanns och hade funnits, utan att någon fast gräns utstakats på det sätt som gjorts i de nordliga länen. Innebörden kunde växla från fall till fall.57 En mycket tydlig gräns uppstod dock genom avvittringen som i Jämtlands län genomfördes under -och- talen och för fjällbygdernas del i mitten av -talet. Nästan ingen hänsyn togs till samerna. Först i avvittringens slutskede tilldelades de s.k. renbetesfjäll. Dessa var enligt en del avvittringsprotokoll – men inte alla - tänkta att vara tillräckliga för samernas behov året runt. Detta var dock en omöjlighet under vissa år. Vinterflyttningar utanför området var nödvändiga, men samerna var nu i princip underkastade markägarnas välvilja om de ville beträda deras marker med sina renar.58 Länsstyrelsen var väl medveten om att vinterflyttningar förekom, särskilt i norra länsdelen där lapparna flyttade ända ner till bottenhavskusten. I regel vållade saken inte så stora problem. Svårt utsatta var dock de nybyggare som bodde strax utanför det “egentliga lappområdet”, varmed menades de för lapparna avsatta markerna. Där tillämpades samma typ av ytkrävande ärjemarksbruk med spridda slåtterängar och myrar som i norra Sveriges fjälltrakter. Det var omöjligt för därvarande nybyggare att freda sina hässjor med stängsel. Läns- Vad gällde i Jämtlands län? 57 SOU 2006:14, s. 158 ff. 58 SOU 2006:14, s. 163 ff. Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdade däremot i sitt remissvar att hägnadsskyldigheten var ett orimligt krav i områden som låg “långt utom egentliga lappområdet”. och års kungörelser borde därför inskränkas till att gälla inom “det egentliga lappområdet, der detta blifvit genom afvittring bestämdt och gränserna utstakade”. Saken kräver en särskild förklaring.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=