ordningen förbjöd ju uttryckligen skada på bondens ägor genom annans “hemdjur”. Nybyggarna menade att lapparnas renar kunde räknas som sådana. Häradshövdingen utbad sig besked om vad som egentligen gällde. Justitiedepartementets svar, behandlat i statsråd den mars , är principiellt mycket intressant. Departementet delade häradshövdingens uppfattning att renar inte kunde jämställas med tamdjur och att lapparna under tiden oktober till påföljande vår inte hade möjlighet att ständigt bevaka renarna. Förordningen den december var därför inte tillämplig på samernas renskötsel under vinterhalvåret. Kammarkollegiet ålades med anledning av detta att tillskriva landshövdingarna och påminna om att års och års bestämmelser om hägnadsskyldighet fortfarande gällde i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Bestämmelserna hade inte, underströks det, ersatts av års kungörelse om fredande från andras tamdjur. En tryckt länskungörelse från länsstyrelsen i Norrbottens, som finns i konseljakten, visar att beslutet denna gång meddelades länsborna nästan ordagrant efter konseljbeslutet.55 Trots besked från Kungl. Maj:t dök frågan upp igen efter sju år. Denna gång var det det nybildade landstinget i Norrbottens län, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den oktober hävdade att hägnadsskyldigheten var omöjlig att efterleva. års kungörelse borde därför upphävas och förordningen förklaras gälla överallt, även i lappmarkerna. Förslaget gick på remiss till de olika länen. Länsstyrelsen i Västerbottens län lät kronolänsmännen hålla sammanträden med socknarna. Protokollen från dessa sammanträden ger intressanta inblickar i de lokala förhållandena.56 I Sorsele höll kronolänsmannen Christoffer Lindahl “allmän sockenstämma med Sorsele Lappska allmoge” i Ammarnäs kapellkyrka 55 Justitiedepartementet. Statsrådsprotokoll och konseljakt den 22 juni 1859 § 4 (RA). 56 Justitiedepartementet, Statsrådsprotokoll och konseljakt den 3 oktober 1866 § 13 (RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=