sådan uppgift skulle endast ankomma på Kungl. Maj:ts Befallningshavande själv, och denne skulle se till att avkräva samerna avgift även vid vistelse på kronomark. Hägnadskungörelserna behandlades vid den här tiden också av Petrus Laestadius i hans Fortsättning af journalen öfver missionsresor i Lappmarken.51 Märkligt nog ondgör han sig först över alla förordningar som myndigheterna strör över medborgarna. Den enskilde irriteras om det allmänna försöker föreskriva för honom hur han skall förvalta och disponera sin enskilda egendom. Dessutom saknar myndigheterna förmåga att övervaka tillämpningen och de lägre tjänstemän (läs länsmän) som är satta att göra detta är inte särskilt angelägna att göra detta, eftersom de enligt Laestadius står “under inflytelse af den allmänna opinionen”. Ett undantag gör han dock för hägnadskungörelsen. Den ansåg han så viktig att den återgavs i bokens bihang, där annars bara de mest centrala lapparksreglementena fick plats. Han lät göra det därför att denna kungörelse rör den fråga där “Lappens och Nybyggarens intressen mest korsa varandra”. Trots detta är den i stort sett okänd både för allmänhet och myndigheter. Märkligt nog valde han att inte publicera något av de kungliga breven eller (se nedan) som med ännu större tyngd fastställer hägnadsskyldigheten. Hans bok trycktes så man kan tycka att han borde ha känt till dem. Saken kan emellertid ha sin förklaring. Det verkar inte som om länsstyrelsen i Norrbottens län, ännu då boken skrevs, låtit kungöra de kungliga besluten, trots att detta tydligt föreskrivits.52 Efter redogörelsen för års författning följer en frän uppgörelse med landshövding Ekorns länskungörelse . Genom att stadga att lapparna inte fick komma närmare ett nybygge än 1 mil blev de i 51 P. Laestadius 1833, s. 309, 440 ff, 534 ff. 52 Länsstyrelsens i Norrbottens län diarier (HLA) för de två följande åren efter regeringsbesluten har genomgåtts utan resultat. Petrus Laestadius kommentarer
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=