reella. Lars Larsson beskrev företeelser som han själv brottats mycket med. När ett nybygge togs upp hade nybyggaren ingen annan slåtter att tillgå än den som fanns på de obearbetade slåttermyrarna och ängarna. Först efter flera år, när han hunnit bygga hus och lada och bryta åker hemmavid, hade han kraft och tid över ge sig i kast med ett mera aktivt ängsbruk med röjningar, dammanläggningar, översilningar och andra arbeten som höjde avkastningen. Det var också först då som det kunde komma på tal att bygga hägn för hässjorna. Under tiden var hans slåttermarker illa exponerade för renskador. I och för sig var det inte själva höet som var mest begärligt för renarna utan fräkne eller missne som ofta var inblandat i det. För att komma åt dessa växter rev renarna ner hässjorna och trampade ner höet.10 Särskilt drabbade var de fjällnära nybyggena. Dessa var sent tillkomna och hunger stod lätt för dörren. Varje skada på den mödosamt insamlade höskörden var ett hot mot existensen. Framför allt tycks detta hot ha kommit från fjällsamerna. Det har i forskningen hävdats att det främst kom från skogssamerna. Med fjällsamerna skulle man ha gjort överenskommelser som gick ut på att renarna inte fick släppas fram till bygden förrän bonden skördat och kört hem sitt hö. Det skulle ha skett senast den oktober.11 Några sådana överenskommelser nämns inte i Lars Larssons brev och de skulle f.ö. ha stridit direkt mot det huvudproblem han och andra med honom beskrev, nämligen att höet på de mera avlägsna slåttermyrarna inte kunde hämtas hem förrän isarna lagt sig, och då hade fjällsamernas renar för länge sedan passerat och orsakat skada. För samerna tedde sig verkligheten helt annorlunda än för nybyggaren. Kolonisationen av Lappland hade satt in tidigast i Åsele och Lycksele lappmarker. Skogarna där var ursprungligen uteslutande befolkade av skogssamer. De hade bott på lappskatteland som de reSamernas värld 10 Petrus Laestadius 1833, s. 440. 11 Christer Westerdahl 1986 s.101.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=