Kronan å sin sida hävdade äganderätt till marken med hänvisning till Holmbäck.62 HD:s avgörande innehåller flera hänvisningar till års skogsordning. Först konstateras att kronan i skogsordningen “framställde privaträttsliga anspråk på sådana avlägset belägne ägarlösa skogsområden som var att anse som skogsmarker”. “Detta innebar en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark”, men det är oklart hur långt denna förklaring kan anses ha sträckt sig. Författningen gällde inte de områden som fanns inom rågångar för skatteböndernas hemman och byar. Författningen kunde “givetvis” inte heller tillämpas på samma sätt på områden “som samer kunde inneha med rättigheter motsvarande skattemannarätt”.63 Något “kronans anspråk på fjällvidderna framträder inte” i skogsordningen.64 HD fastslår att frågan om äganderätten till skattefjällen i Jämtland inte kan anses ha blivit slutgiltigt löst genom utfärdandet av 1683 års påbud. “Avgörande för den fortsatta utvecklingen blev den tolkning som påbudet fick.” Men påbudet har i alla fall “gjort det svårare för samer att genom fortsatt bruk av mark förvärva skattemannarätt eller liknande i förhållande till kronan”.65 HD:s samlade bedömning blev att rättsläget redan före års renbeteslag framstår “som så entydigt att staten då måste ha ansetts vara ägare till skattefjällen [i Jämtland], ytterst på grund av års påbud”.66 Men HD konstaterade också att samer i Norr- och Västerbotten ofta behandlades som likställda med skattebönder.67 Eftersom skattefjällsmålet bara gällde Jämtland kunde inte HD ta någon hänsyn till detta. 62 NJA 1981:1, s. 174. 63 A.a., s. 199. 64 A.a., s. 200. 65 Ibid. 66 A.a., s. 201. 67 Det bör påpekas att skillnaderna mellan Lappland och Jämtland var betydande i vissa avseenden. I Jämtland fanns exempelvis inga lappbyar före 1886.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=