tillgripa det ogrundade påståendet att förordningens innebörd bara långsamt spritt sig från centrum till periferi. Kuylenstierna och Holmbäck lade fram sina argument utan närmare motiveringar och utan någon analys av underlaget. Trots det accepterades deras påståenden inte bara av statliga utredare och lagstiftare, de godtogs också utan prövning av den historiskt inriktade forskningen om lappskattelanden.59 Skogsordningen från aktualiserades i samband med att ett antal samebyar stämde staten. De hävdade bättre rätt än staten till vissa områden i norra Jämtland. Målet vandrade genom instanserna till då Högsta Domstolen (HD) ogillade samernas talan. Vad gällde års skogsordning anslöt sig samesidans expertvittne Gerhard Hafström, professor emiritus i rättshistoria, till den tolkning som gällt före Kuylenstierna och Holmbäck. Han deklarerade att “ års författning varken med hänsyn till anledningen till dess tillkomst, nämligen bergsbrukens stora skogsbehov, eller enligt sin ordalydelse är användbar såsom rättsgrund för att Lappland skulle ha blivit konungens och kronans land. års förordning och påbud är icke rättsgrunden för något Lapplands- eller fjällregal utan utgör grunden för avvittring för ett bestämt angivet ändamål, nämligen bergsbrukets behov av skog”.60 Även fastighetsjuristen Gunnar Prawitz hänvisade till den tolkning som gällde före Kuylenstierna och Holmbäck. Han påpekade att kronan aldrig åberopade års skogsordning i samband med Lappmarken under - och -talet. “Att detta påbud skulle ha gjort [lappskatte]landen till kronoegendom är uppenbarligen en efterhandskonstruktion”.61 59 Se t ex Göthe 1929, Hultblad 1968, Arell 1977. 60 Hafström i Samernas Vita Bok 2, s. 238 f. 61 Prawitz 1967, Lappskattelanden, s. 4, s 10, s. 31. Högsta domstolen tolkar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=