slutsats som ingen tidigare hade dragit. Mot den bakgrunden kunde man förvänta sig att Holmbäck motiverade den utförligt. Men han skriver bara att “det är helt naturligt , att det [påbudet] även för dessa trakter måste få den största betydelse”. Holmbäck hänvisar till Kuylenstierna i en fotnot och ansluter sig till tolkningen att “de stora vidderna” blivit kronans genom utfärdandet av års skogsordning. Någon avvittring för att fastställa detta förhållande skulle inte vara nödvändig. “För Lappland måste den [skogsordningen] tydligen medföra, att varje möjlighet att åt lapparna söka hävda en äganderätt till lappskattelanden blev utesluten.” Sedan tillgriper Holmbäck en helt fri konstruktion för att förklara hur föreställningen om kronans äganderätt blev ett faktum i Lappmarken. Han skriver: “Långsamt men säkert tvingar denna uppfattning sig fram. Det går den vanliga vägen då det gäller kamerala teorier: från centrum ut till de förvaltande myndigheterna i bygderna, vilka hade att tillse kronans rätt, för att till slut även bemäktiga sig domstolarna.”58 Det finns inget stöd för dessa spekulationer. Tvärtom vet vi att varken Kammarkollegium, Kammararkivet eller Svea hovrätt kunde fastställa att lappskattelanden var krono omkring i samband med Haukiniemi-målet. De var de mest centrala myndigheterna för fastighetsrättsliga frågor. Före Kuylenstierna och Holmbäck hade ingen uppfattat års skogsordning som något annat än en stadga för att reservera skog för brukens behov genom avvittring. De två unga rättshistorikerna hade nu omtolkat den till en allmän deklaration om att kronan ägde all oavvittrad jord i riket, inklusive Lappmarken. Detta hade skett genom att Kuylenstierna hade utnyttjat en oklar formulering angående avvittring samt ett lösryckt citat om “Kronans enskylte egendom”. Holmbäck hade enbart hänvisat till att det var “naturligt” att dessa ägaranspråk även var giltiga för hela Lappmarken. För att förklara lappskattelandens starka ställning under -talet hade han tvingats 58 Ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=