Efter remissbehandling av båda betänkandena togs frågan upp i riksdagen genom proposition nr. . I denna konstaterades att sedvanerättens “approximativt beräknade geografiska omfattning” inte hade föranlett några avvikande uttalanden från Kammarkollegium eller någon av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Kopparbergs län. Däremot hade länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört att renskötsel knappast längre förekom i länet. I bl a Norrbo landsfiskalsdistrikt hade man inte i mannaminne sett några renskötande samer. I Bergsjö distrikt hade man inte gjort det under de senaste åren och i Delsbo distrikt inte sedan . Svaret från länsstyrelsen i Kopparbergs län innehöll även ett yttrande från Idre kommun, som hade invändningar mot förslagen om skogsfångst och ersättningsskyldighet, men inte hade några synpunkter på beskrivningen av sedvanerätten som sådan. Särna kommun beslutade att inte yttra sig “då lappar hvarken äro bosatta eller vistas inom denna socken”. Även i övrigt anslöt sig departementschefen i frågor rörande sedvanerätten till kommitténs beskrivningar och förslag. En intressant invändning hade inkommit från skogslapparna i Malå lappby i Västerbottens län som hade uttalat ett önskemål att det i lagen skulle intas bestämmelser om att de för all framtid skulle få bibehållas vid rättigheten att begagna vissa närmare angivna markområden, vilka av ålder utgjort renbetesland. Departementschefen avvisade detta med att det såväl i gällande lag som i den föreslagna (§ ) ankommer på länsstyrelsen att avgöra fördelningen av renbeteslanden. Den sakkunnige hade dock påpekat att sådan indelning av vinterlanden inte var obligatorisk “utan må i avseende på dessa förhållas efter gammal sedvana och praxis”. Departementschefen biträdde denna uppfattning. Lagförslaget antogs med vissa smärre justeringar som inte berörde sedvanerätten i Riksdagens båda kamrar den maj . Frågan föranledde inte några mer omfattande debatter i kamrarna. Propositionen och riksdagsdebatten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=