ej några jordeböcker, som lapplanden till deras skatte- eller kronotitel eller egenskap uppföra eller åtskilja.” Kammarkollegiet kunde alltså inte fatta något beslut. Det sände handlingarna tillbaka till Svea Hovrätt. Sedan hände inget mer på den fronten. Kort därefter fick kammarkollegiet skrivelsen från länsstyrelsen i Umeå, men kunde fortfarande inte fatta något beslut. Ärendet vandrade tydligen runt mellan en del tjänstemän under några år utan åtgärd. Enligt kammarkollegiets protokoll behandlades det ännu . Sedan dess är alla handlingar som sändes till Stockholm angående Haukiniemi-fallet försvunna. Flera forskare har letat efter dem i arkiven, men utan resultat. Eftersom kammarkollegiet inte hade någon möjlighet att avgöra frågan lades möjligen handlingarna undan och utplånades vid den brand som drabbade kollegiet . Nu hade frågan om lappskattelandens kamerala jordnatur behandlats av både Svea Hovrätt och kammarkollegium. Ingen av dessa centrala myndigheter kunde avgöra frågan. Av detta bör man kunna dra slutsatsen att ingen av skogsordningarna dittills hade fastställt lappskattelandens kamerala jordnatur. Någon avvittring hade inte heller genomförts i Lappmarken. Trots att Svea Hovrätt och kammarkollegium inte kunnat fatta något beslut om lappskattelandens jordnatur fortsatte landshövdingen i Västerbotten att hävda att de var kronojord. I sin riksdagsrelation tar han till tämligen starka ord mot häradsrätten. Han rapporterar där att han inskridit mot domhavandes “ofog” att behandla lapplanden som skattejord. Nu förväntar han sig att kammarkollegium skall gripa in och rätta till det den felaktiga domen om att Haukiniemi är skattejord.30 Det finns inga belägg för att kammarkollegium agerade i frågan. Därmed hade rikets centrala myndigheter i fastighetsrättsliga frågor behandlat lappskattelandens kamerala status under åren runt 29 Korpijaakko-Labba, 1994, s. 462. 30 Westin (red) 1974. Del III, s. 339.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=