och innebar enligt renbeteslagarnas förarbeten att det fanns servitutsliknande inskränkningar i de norrländska markägarnas fria dispositionsrätt. Dessa inskränkningar skulle gälla även retroaktivt för de hemman som avvittrats och skattlagts före. Protester från tiden dessförinnan på den grunden att renar befunnit sig på avvittrad enskild mark kunde av den anledningen inte godtas. Vad som kan räknas är om det kan påvisas att samer av ålder inte vistats i området. Distinktionen är inte alltid lätt att göra, men det är viktigt att man så långt det är möjligt gör den. Det kan också diskuteras vilken betydelse man skall tillmäta protester mot renbete på kronans marker före avvittringen. I Jämtlands län gäller frågan främst vad innehav av avradsland och bruk av allmänningar innebar. Statsmakternas syn på den saken var inte entydig. utfärdade länsstyrelsen i Gävleborgs län en kungörelse som innebar att de lappar som slagit sig ned på Funäsdalens, Råndalens och Tännäs byars skogar (vid denna tid förmodligen kronoallmänningar) skulle avvisas “till den rätta lappmarken”. hade emellertid sockenmännen i det längre österut belägna Hede ansökt hos Kungl. Maj:t om att lappar som vistades med sina renar i deras skogar skulle avvisas. Kungl. Maj:t avslog dock ansökningen med motiveringen att bönderna saknade rätt till dessa “skogsnyttingar” framför lapparna.20 Till skillnad från landshövdingen i det förstnämnda länet avvisade alltså Kungl. Maj:t enskildas rätt att bestämma om hur statlig mark fick användas. De vidsträckta avradslandens rättsliga ställning kan väl heller inte anses ha blivit helt klargjord. De gamla exploatörerna av avradslanden protesterade inte bara mot samer, utan mot att nybyggare fick etablera sig på dessa områden. Det förhindrade inte statsmakterna från att uppmuntra tillkomsten av sådana.21 20 SOU 2006:14, s. 161 f. 21 Jämtlands och Härjedalens historia IV, s. 82 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=