dalen, Storsjö, Undersåker, Åre och Kall. Precis som i Västerbottens län kom alltså de negativa svaren från fjällnära kommuner. Märkligt nog hade kommitténs förslag inte sänts på remiss till Västernorrlands län. Där hade kommittén dock hållit sammanträde i Sollefteå den augusti 1 med företrädare för den bofasta jordbrukande befolkningen i de trakter som enligt protokollet var mest berörda. Ombud för nio socknar i norra Ångermanland infann sig jämte landshövdingen, landssekreteraren, en kronofogde och en häradshövding. Ombuden vitsordade alla att de uppgifter om flyttningar ner mot bottenhavskusten som samerna i Frostvikens och Vilhelmina lappbyar lämnat till kommittén var riktiga, och att de inte ansåg sig ha några större olägenheter av deras närvaro i länet på vintrarna.18 I sitt betänkande konstaterade lappkommittén att ingen i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län bestred samernas rätt att med sina renar vintertid flytta till områdena nedanför lappmarksgränsen.19 Däremot krävde förhållandena i Jämtlands län en utförlig argumentation. Där hade man hävdat att den utvidgning av renbetesfjällen som ägde rum genom de pågående inköpen av hemman gav tillräckligt utrymme för samerna även vintertid. Länets lappfogde hade dock påpekat, att samerna även efter dessa inköp kunde vara nödsakade att vissa vintrar flytta utanför renbetesfjällen. Det kunde de också enligt hans mening få göra, om de genom avtal med berörda jordägare förvärvade rätt att göra så. Den uppfattningen hade också den kommitté som tillsatts för att föreslå vilka områden som skulle inköpas för att utvidga renbetesfjällen. 18 Riksdagen 1898 II. 2. 1 “Protokoll vid lappkommiténs sammanträden med befolkningen i Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län juli-augusti 1895”, s. 57 ff. 19 “Förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige samt till lag om renmärken”, Kommittébetänkande den 27 maj 1896. Riksdagen 1898 II. 2. 1, s.33 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=