mot resonemanget. Han menade att formuleringen “säkra gränser” i års kungliga brev avsåg att utvisa gränser inom vilka samerna hade att hålla sig även vintertid. Den äganderätt bönderna i Jämtlands län fått genom avvittringen var enligt honom okränkbar.12 Särskilda utskottet behandlade frågan utförligt. Både inom och utom utskottet hade tidigare funnits den uppfattningen att en geografisk gräns kunde sättas för samernas vinterflyttningar. Efter moget övervägande hade utskottet dock kommit fram till att en sådan gränsdragning var omöjlig. Även om den vore praktiskt utförbar – vilket utskottet betvivlade – skulle den inte kunna upprätthållas. Många gånger var det så att renen i sin jakt efter bete bestämde över samen och inte tvärtom. Det kunde därför inte lämnas någon garanti för att en sådan gräns inte skulle kunna överskridas. Man har, säger utskottet vidare, utgått från att lappen inte har någon verklig rätt att åberopa och från att lappens intresse alltid var underordnat andras. Lappen hade dock, menade kommitténs majoritet, en verklig rätt att åberopa och den grundar sig på sedvanerätten. “Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Bottenhafvet varit den obestritt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit”. För utskottets majoritet stod det helt klart att sedvanerätten gällde hela Norrbottens och Västerbottens län. I Jämtlands län hade avvittringen medfört att jordägarna kommit att bestrida samernas rätt att vintertid vistas på deras privata marker. “Men”, säger utskottet” icke har sjelfva rätten allenast genom bestridandet kunnat blifva mindre än den i och för sig var”. Många markägare erkände visserligen att jämtlandssamerna genom avvittringen gjorts stor orätt, men de hävdade att staten genom den avhänt sig sin mark till enskilda utan någon inskränkning. Man glömde emellertid då, menade utskottet, att lappens rätt var äldre än statens och att staten ej hade kunnat upplåta jorden med bättre rätt än den själv innehade. Samernas flyttningsvanor, såväl före som efter avvittringen, var för övrigt 12 Riksdagen 1886. II, 2. 2, 1 s. 127 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=