gare utan hinder fått vistas. Ofta fick samerna enligt Rennerfeldt betala dryga avgifter för att få vinterbeta sina renar på bondemark, och de utsattes inte sällan för godtycklig och förnedrande behandling. Ibland kördes de bort från sådana marker med motiveringen att hjordarna drog varg med sig.4 Efter allt att döma hamnade Rennerfeldts PM hos Generallantmäterikontoret (nuvarande Lantmäteriverket), vars chef, överdirektören Ludvig Falkman, påföljande år gjorde en tjänsteresa till Jämtland. Där sammanträffade han med ett antal tjänstemän från länet och ett par äldre betrodda nybyggare. De intygade i stort sett riktigheten i Rennerfeldts beskrivning. Falkman lät följande år trycka sin berättelse från resan. I den kritiserade han skarpt den den jämtländska avvittringen.5 Skriften fick stor spridning i landet och den kom att få inflytande på hur avvittringen senare kom att genomföras i de västerbottniska och norrbottniska lappmarkerna. Under de följande decennierna ökade medvetenheten i landet om att avvittringen i Jämtland och Härjedalen inneburit orättvisor mot samerna som i görligaste mån borde rättas till. Rennerfeldts beskrivning av hur bönderna förhöll sig till samerna är nattsvart. Det är inte säkert att den helt igenom överensstämmer med de verkliga förhållandena. Ledda av patron William Farup på Ljusnedalsbruk stod dock härjedalsbönderna hårt på sin rätt. De hävdade att äganderätten gällde oinskränkt. Man kunde visserligen medge att det före avvittringen förekommit att samer flyttat så långt ner i skogslandet som omständigheterna krävde, men rätten att göra så hade upphört i och med avvittringen. Dessutom hävdade de att renen skulle betraktas som ett “hemdjur” d.v.s jämställas med tamdjur. Det innebar att den förordning som fastslog att “hemdjur” inte fick vistas på annan jordbrukares mark även gällde renar. Man negligerade helt, eller kände inte till, att det kommit en förord- 4 Promemorian hade titeln “Anteckningar över Frostviken i Jämtland med särskilt avseende å de därinom vistande lappar samlade under sommaren 1849” och finns i avskrift i Renbetesdelegerades av 1913 arkiv, vol. 19 (RA). 5 Ludvig Berckhan Falkman, Stockholm 1851, s. 99 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=