Till dessa svårigheter kommer att avvittringen slutfördes mycket tidigare i Jämtlands län än i de nordligare länen. Det skedde i snabbt tempo under --talen och medförde en revolution i ägoförhållandena. Enligt en beräkning som gjordes av lantmätare Sunding omfattade avradslanden (en speciell jämtländsk/norsk arrendereglering av statlig mark) i landskapet Jämtland vid avvittringens början år hela tunnland jord. När den var färdig återstod endast tunnland i statlig ägo.2 Hela denna stora omvandling ägde rum utan att samerna fick tillfälle att yttra sig. Först genom kungliga brev gavs möjligheter att avsätta områden speciellt för deras räkning. Då hade den mesta jorden redan fördelats. Vad som återstod var marginella och splittrade områden i fjällområdet. Det förefaller som om de ansvariga från början tänkt sig att dessa områden skulle vara tillräckliga för renarnas behov under alla årets årstider, alltså även under vintern. Särskilt i avvittringsprotokollen från södra länsdelen uttalades, att de områden som avvittrats för samerna, d.v.s. områden som först kallades “skattefjäll” och senare “renbetesfjäll”, skulle vara så stora att de kunde föda ett utpekat antal renar “under alla tider av året”. Så entydig var man emellertid inte i alla delar av länet. I några fall säger protokollen att renbetesfjället i fråga endast gav “sparsam” näring för renar under vintern (Kålås och Skäckerfjäll). Beträffande Hundhögs och Tåssåsens renbetesfjäll bedömde avvittringsmännen att dessa gav tillräckligt bete för renar under alla tider av året, men de tillade att skogstillgångarna var något knappa “och i en framtid otillräckliga för lapparnas behov”. I ytterligare att antal fall säger avvittringsprotokollen rent ut att fjällen ifråga innehöll “otillräckliga” vinterbeten (Ansätts och Stenfjället). En ytterligare variant, särskilt ofta förekommande i Frostviken, var att man var mera oprecis Avvittringen och renbetesfjällen 2 Jämtlands och Härjedalens historia. Fjärde delen. Stockholm 1962, s. 448 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=