Ett arv från den norska tiden är avradslanden i Jämtland och Härjedalen. Ibland beskrivs dessa som en slags privat egendom. Det finns anledning att ifrågasätta den beskrivningen. Avradslanden innebar att kronan mot en blygsam avgift, “avrad”, medgav bönderna rätt att använda statlig mark för mulbeten och viss slåtter under sommarmånaderna. Det var aldrig frågan om ägande, vilket bl.a. markerades av att de oftast betecknades som “kronoavradsland” och av att bönderna vid avvittringen inte fick någon optionsrätt till dem. I Jämtland och Härjedalen fanns också skattefjäll. De motsvarade de lappskatteland som fanns längre norrut i Västerbottens och Norrbottens län. Liksom dessa har de möjligen en gång haft privaträttslig karaktär, men från-talet och framöver behandlades de som kronoegendom. Samerna betalade skatt – ibland kallad avrad – för nyttjande av skattefjällen. Avvittringen innebar en total omgestaltning av denna struktur. Den genomfördes i Jämtlands län tidigare än i något av de andra län där renskötsel förekom. Den jämtländska avvittringen påbörjades och slutfördes i huvudsak i mitten av -talet. Det har hävdats att samerna under denna process hade möjligheter att hävda sin rätt. Den detaljgranskning som här gjorts visar tvärtom att samerna helt saknade dessa möjligheter. Avvittringen präglades av jordbrukets och nyodlingens totala prioritet. Jordbrukarna tilldelades i Jämtlands län områden som var vida större än i något annat län. Det omtalade “skattefjällsbrevet” visar sig vid närmare granskning ha varit av mycket ringa värde för samerna. När det utfärdades hade all väsentlig avvittring redan ägt rum. Kronans marker hade delats ut till bönderna enligt mycket generösa principer. Samerna berövades därigenom stora områden som de tidigare betraktat som delar av sina skattefjäll. Deras möjligheter att, som tidigare, utnyttja marker utanför skattefjällen för vinterbeten beskars genom att nästan all sådan mark nu blivit privatägd. Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=