ordinarie betesmarker. Några sådana problem omnämns inte i avvittringshandlingarna. Man slås också av hur kortfattade och svepande beskrivningarna av skattefjällen är jämfört med de noggranna, oftast flersidiga, detaljredovisningar som kom jordbrukslägenheterna till del. De tyder långt ifrån på någon noggrann och sakkunnig undersökning av fjällmarkerna. Handläggningen av avvittringen torde ha varit likartad över hela länet även om vi på grund av luckorna i källmaterialet saknar bevis för det för varje enskilt fjäll. Liksom Hundhögs- och Tåssåsfjällen fick Sösjö-, Kålås- och Skäckerfjällen epitetet brukbart “under alla årets tider”. Som jag här har försökt visa är innebörden av dessa fyra ord dock oklar och kompetensen hos dem som skrev dem kan allvarligt ifrågasättas. Det gjorde man också i de undersökningar som föregick landets första renbeteslag, den som antogs av riksdagen. Avvittringen i Jämtlands län skapade stridigheter och motsättningar under hela -talet. Hårdast var de i Härjedalen där den utbredda fäbodkulturen ständigt kom i konflikt med renskötseln. Stridigheterna nådde sin kulmen i slutet av -talet då den blev en angelägenhet som diskuterades ända upp i riksdagen.45 Under åren- inkom till Kungl. Maj:t ett antal klagomål från samerna i Härjedalen och Södra Jämtland över deras betryckta läge och över de bofastas intrång på deras gamla renbetesmarker. Bruksägare William Farup tillsammans med andra jordägare i Tännäs och Hede socknar gick till motattack år . De besvärade sig i sin tur över de många intrång som lapparna gjort och gjorde på deras marker. Klagandena påkallade Kungl. Maj:ts omedelbara beskydd mot samerna. Redan året innan hade emellertid landshövdingen i länet, Johan Asplund, ansökt hos regeringen om att få göra en undersökning av samernas situation i länet. Undersökningen skulle genomföras av länets 45 Lars Thomasson: Stockholm 1990 s. 723 ff., Östersund 2002, s. 15 ff. Avvittringens följder granskas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=