beta på samma lavmark. Det måste finnas tid för återväxt och återväxten av lavor och mossor är långsam. Därtill kommer att vädret – särskilt isskorpa på laven, s.k. flen – vissa år gjorde och gör närliggande vinterbetesmarker omöjliga för renarna att komma åt. Det är detta som är grunden för vinterflyttningarna. De som hävdar att samernas och renarnas plats bara var skattefjällen tar ingen hänsyn till dessa förhållanden. Det material som ligger till grund för denna undersökning talar för att vinterbeten utanför skattefjällen var accepterade. De förekom under en säsong på året då kronoallmänningarna inte användes av bönderna. Att det förhöll sig på det viset är alldeles uppenbart när det gäller samerna i norra Jämtland. Deras långa vinterflyttningar, ofta ända ner bottenhavskusten, omnämns i kyrkliga handlingar i början av -talet och i tryckta källor från samma tid t.ex. von Schuberts resebeskrivning . De är också utförligt beskrivna i von Dübens klassiska verk om lapparna . Även i mellersta Jämtland förekom flyttningar till vinterbeten ett gott stycke utanför skattefjällen.25 Det enda undantaget skulle i så fall vara Härjedalen och södra Jämtland. Det är sant att källorna inte talar om långa flyttningar utanför skattefjällen inom detta område. Men att de förekom är högst sannolikt. De källor från tiden före avvittringen som används för att styrka det motsatta är svårtolkade och motsägelsefulla och bör inte tillmätas så stort värde i diskussionerna om sedvanerätt som de fått. Som den fortsatta framställningen kommer att visa, var det på - talet en utbredd uppfattning, även bland dem som var kritiska mot renskötseln, att samerna före avvittringen utan hinder kunde hålla till utanför skattefjällen under vintrarna. Som kulturgeografen och den store kännaren av fäbodväsendet, John Frödin, påpekat innebar -talets avvittring och laga skiften en av de djupast ingripande omgestaltningarna av det gamla bonde- 25 En sammanställning av olika uppgifter ingår I SOU 2006: 14, s. 346 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=