het norska gränsen)” och efterhand sättja sig neder, hwarigenom den trackten alt mer och mer blefwe peuplerad och bebodd”.23 Den kungliga resolutionen är intressant på många sätt. Den speglar för det första den för tiden typiska merkantilistiska inställningen att allt som kunde medverka till folkökning var av godo. Den skiljer sig mycket från den som blev förhärskande under -talet, då samerna bara uppfattades som ett hinder för den framträngande nyodlingen. I det här sammanhanget är det speciellt viktigt att påpeka att den kungliga resolutionen inte nämner de tidigare nämnda kungörelserna mot lapparnas tiggeri. Den senaste hade utfärdats endast åtta år tidigare. Den kan inte ha varit okänd. Detta visar med all tydlighet att års allmänna kungörelse om lapparnas tiggeri och dess föregångare inte avsåg renskötande lappar utan “tiggarlappar”. Sådana fanns i socknarna i ganska stort antal beroende på att rennäringen var en för beteskatastrofer starkt utsatt näring, som hastigt kunde göra många samer utarmade.24 Länskungörelsen mot samer byggde alltså på felaktiga grunder. Det finns flera andra beslut och domar som visar att det alls inte fanns något entydigt regelsystem. En närgranskning av olika resolutioner och domar skulle behöva göras, varvid man bl.a. mera ingående borde studera vad man menade med begreppet “intrång”. Gällde det intrång över gränser eller bara “nyttningar”, gällde de sommar eller vinter, gällde det fiske eller något annat? Innebörden är viktig för förståelsen av vad konflikterna avsåg. Ingen förnekar att samerna under växtsäsongen, då som nu, skulle hålla sig borta från jordbrukets marker. Domar mot sådana intrång var motiverade. Däremot är frågan hur det förhöll sig på vintern. Renar kan inte leva vintrarna igenom på kala fjället – och skattefjällen bestod huvudsakligen av kalfjäll. Inte heller kan renhjordar år efter år 23 Avskrifter av originalhandlingarna finns i Skrivelser från landshövdingen i Jämtlands län till Kungl. Maj:t vol. 2 samt i Finansdepartementets konseljakt den 31 december 1888 nr. 50 (RA). 24 Frågan har utförligare redovisats av Lennart Lundmark SOU 2006:14, s. 145 ff., dock utan att han då kände till 1756 års klargörande resolution rörande Härjedalen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=