med fler nybyggare. Kungen riktade sig till “menige man uti Ångermanland och Medelpad”, samt senare till Hälsingland och Gästrikland.11 Han konstaterade först att det är stor brist på hemman som man kan bärga sig på i Norrland “och synnerligen där i Gästrikland”. Befolkningen ökar så att den jord som är uppodlad inte kan föda alla. De nödgas nu “att ligga och trängas den ena uppå den andre”, i somliga gårdar åtta eller tio starka drängar och kvinnfolk. I stället för att lösa ut sig ur hemgården klyver de hemmanen så att lotterna inte räcker till för att försörja dem. Enligt Gustav Vasa var en av orsakerna att bygdelagen ville lägga under sig fyra, fem mil och mer av skogen runt byn. Men till det hade de varken rätt eller skäl, därför “att sådana ägor som obyggda ligga, hör Gud, Oss, och Sveriges krona till, och ingen annan”. För att öka kronans skatt hade kungen och rikets råd beslutat att det skulle stå alla fritt “att uppsöka sig bekväma och lägliga bostäder in på skogarna och stora allmänningar där de kunna röja och bränna skogen ifrån sig”. Varken socknar, bygdelag, ensliga gårdar eller annan bygd skall kunna förbjuda någon att ta upp nybyggen i skogarna eller på ödemarkerna. Gustav Vasa rekommenderade till och med svedjande, något som bruksintressena och bergskollegium var bestämda motståndare till under -talet. Den förhärskande uppfattningen inom rättshistorisk forskning är att Gustav Vasas brev inte avsåg att göra områdena till kronans mark. Det syftade bara till ett slags “höghetsrätt” som gav kronan rätt att besätta “ödemarkerna” med nybyggare utan att byar och socknar kunde hävda att det skedde på deras allmänningsjord.12 11 Gustaf I:s registratur, Band 14, s. 40. 12 Se till exempel Kuylenstierna 1916, s. 26; Holmbäck 1922, s. 45, Almquist 1928a, s. 375; Högsta domstolen i NJA 1981:1, s. 190, samt grundläggande läroböcker i rättshistoria som Almquist 1964, s. 249; Hafström 1969, s. 181; Wärnstedt 1975, s. 13, 86.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=