förlorade han dessutom sin “tillgång på fiske, fågel och djurfångst”.15 Dessvärre finns stora luckor i våra kunskaper om hur lappskattelanden betraktades i Västerbotten under resten -talet. I stort sett hela länsstyrelsens arkiv försvann vid Umeå stadsbrand . I de få inrymningar som är bevarade från senare delen av -talet nämns inte jakt- och fiskerätt, men den kan ha varit förutsatt. Domböckerna för lappmarken i Västerbotten är inte lika utforskade som de i Norrbotten. Därför vet vi inte heller vilken praxis som häradsrätten tillämpade under -talet, men det är inget orimligt antagande att den var ungefär likadan som i Norrbotten. Däremot vet vi att länsstyrelsen fortsatte att inrymma samer på lappskatteland ända till , men rätten gällde endast så länge den inrymde ansågs behöva skattelandet för renbete. Vid mitten av-talet hade rätten till lappskattelanden försvagats till den grad att det knappast återstod något av innehavarnas enskilda rätt till jakt och fiske. Nybyggarnas jakt- och fiskerätt hade alltid varit svag. Därför började befolkningen i Lappmarken anse att det inte längre fanns några särskilda rättigheter till jakt och fiske överhuvud taget. Häradsrätten slutade att pröva eventuella jakt- och fisketvister. Länsmyndigheterna upprätthöll inga jakt- och fiskerättigheter på det som numera betraktades som oavvittrad mark ägd av kronan. Det mesta som gällde rättigheter i Lappmarken var flytande “i avvaktan på avvittringen”, som myndigheterna ofta uttryckte sig. Vid mitten av-talet hade i stort sett hela Sverige utom Lappmarken genomgått en grundläggande avvittring. När man började förbereda nya fiske- och jaktstadgor för hela riket var grundprincipen att den som ägde mark eller vatten också hade jakt- och fiskerätten. 15 Brevet är inlagt i skrivelser från kanslistyrelsen och kammarkollegiet till Kungl. Maj:t 11/11 1830. Se sammansatta kollegiers skrivelser till Kungl. Maj:t 3, RA. Skrivelsen är tryckt i Prawitz 1966, s. 25 f. “Hwarje svensk man”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=