I den skiftande juridiska och politiska ordning som karakteriserade Sverige under -talet var det inte okomplicerat att ge legitimitet åt en ny lag eller stadga. En vanlig metod var att hänvisa till att saken hade avgjorts redan “i gamla tider”. På så sätt kunde furstarna ge sken av att de styrde i överensstämmelse med “gammal, god rätt”. “Såväl Karl IX som Karl XI stämmer in på denna beskrivning”, skriver Maria Ågren i en analys av -talets fastighetsrätt.5 Riksskattmästaren Sten Bielke agerade helt enligt detta mönster i skogsfrågan. När Ulfsparres skrivelse föredrogs i Bergskollegiet juli hänvisade Bielke till att Gustav Vasa skrivit ett brev där han fastställde vad som var kronans mark och vad som var böndernas.6 Sedan skrev kollegiet till Ulfsparre i Gävle och bad honom undersöka om någon tillägnat sig skogar i strid med Gustav Vasas brev.7 Kollegiet beslutade samtidigt att det skulle utfärda en förordning om avvittring. I förordningen “bör brukas samma ord som i kung Gustafs brev”.8 Två veckor senare frågade riksskattmästaren sekreteraren i kollegiet om han gjort något utkast till en förordning. Sekreteraren svarade att han inte kunnat finna något annat “fundament” än Gustav Vasas brev från. Riksskattmästaren förklarade då att det var tillräckligt.9 Sedan lade sekreteraren fram ett förslag till en förordning. Den utfärdades av Kungl. Maj:t december .10 Syftet med förordningen var att hindra bönder från att “föröda och fördärva” skogen. Närmare år tidigare hade Gustav Vasa haft en helt annan avsikt med sitt brev. Han ville befolka skogarna Vasa ger legitimitet 5 Ågren 1997, s. 267. 6 Bergskollegii prot. 4/7 1683. Tryckt i Carlson 1915, s. 89. 7 Bergskollegii registratur 13/7 1683, RA. Tryckt i Carlson 1915, s. 92. 8 Carlson 1915, s.18. 9 Bergskollegii prot. 26/7 1683. Tryckt i Carlson 1915, s. 90. 10 Tryckt i Schmedeman, del I (1706), s. 857 f. samt i Jordundersökningens betänkande I, 1913, s. 120 och Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) 1981:1, s. 50 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=