lägenhet sedan urminnes tider. I regel överfördes de från generation till generation inom samma familjegrupp. Men systemet var med nödvändighet flexibelt på grund av växlande familjestorlekar och näringarnas instabilitet. Lappbyn fortsatte att fördela lappskatteland även sedan svenska kronan börjat agera i Lappmarken. Fogdar och häradshövdingar besökte respektive lappmark enbart några vinterdagar varje år. Det var bara samerna själva som hade någon kunskap om lappskattelanden. Vid gränsuppgörelsen med Norge bekräftade kronan att lappbyarna hade en egen domsrätt över bland annat “arvssaker”… “så framt wederbörande till Häradsrätten icke vilja vädja”. Svea hovrätt utfärdade dessutom ett memorial som underströk att häradsrätten skulle ta stor hänsyn till “lapprätten”.2 Samer “överklagade” ibland lappbyns beslut till häradsrätten. Där satt samer från flera lappbyar i nämnden, som kunde fungera som ett slags högre instans även inom den samiska rättssfären. Under - och -talet hade innehavaren av lappskattelandet ensamrätt till jakt och fiske på landet.3 Flera tvister mellan samer om framför allt fiskerätt finns registrerade i domböckerna. I Lappmarken fanns även områden som kan betraktas som allmänningar. Där var jakt och fiske fritt för alla, även så kallade sprintarlappar, d v s samer utan skatteland. I samband med kronans gruvdrift i Lappmarken under senare delen av -talet väcktes tanken att lösa transportproblemen genom att “svenskt folk” fick bosätta sig där. I myndigheternas ögon var ett lappskatteland orimligt stort jämfört med en vanlig bondes ägor. Därför ansågs det fullt i sin ordning att samen fick avstå odlingsbara delar av sitt lappskatteland till nybyggare. 2 A. a., s. 21 f. 3 Inrymning kunde också kallas immission eller införsel. I sin vidaste mening innebar det att en myndighet satte någon i besittning av något (oftast jord). Ordet i sig anger inte vilken typ av rättighet mottagaren fick, det berodde på vilken myndighet som gjorde inrymningen och på vilka villkor.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=