framöver pågick en tvist om makten över lappskattelanden mellan häradsrätten och länsstyrelsen. Lappbyn fördelade lappskattelanden och häradsrätten betraktade dem som skattejord. Länsstyrelsen hävdade att de var kronojord och gjorde flera framstötar för att ta över rätten att fördela dem. Denna sekellånga maktkamp mellan två myndigheter hade ingen motsvarighet i övriga riket. Kring sekelskiftet lyckades länsstyrelsen tränga ut häradsrätten från hanteringen av lappskattelanden. Då inträdde ett tillstånd där länsstyrelserna agerade efter eget skön, utan stöd av lagar eller förordningar. Behandlingen av lappskattelanden utformades efter skilda principer i Norr- och Västerbotten. Efterhand slutade länsstyrelserna att ge samer besittningsrätt till lappskatteland. Det skedde utan några direktiv från högre instans. Rätten till mark hanterades även i det fallet betydligt mer godtyckligt än i övriga Sverige. Kronans anspråk på markresurser i riket utgick under flera sekler från diffusa principer som grundlagts i den medeltida furstestaten och levde vidare hos --talens kungamakt, om än i allt mer försvagad form. Under -talets första decennier förändrades gradvis kronan anspråk. Samhället började tillämpa ekonomiska och fastighetsrättsliga principer som blev allt mer lika dem som gäller i dag. Kronan växlade gradvis in de gamla fursteanspråken till en äganderätt av modern typ. Detta skedde främst som allmänt hållna deklarationer. De föreskrifter om jordeböcker som utfärdades ochtillämpades inte i Lappmarken. Myndigheterna nöjde sig med att kalla enkla skattelängder för jordeböcker. Inte förrän upprättades regelrätta jordeböcker för området. Enligt kammarkollegiets direktiv skulle kameral jordnatur anges för alla enheter. Så skedde också för kronohemman och krononybyggen, men för lappbyar och lappskatteland utelämnades den uppgiften trots att det fanns en särskild kolumn för den i jordeboken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=