ter, särskilt efter enväldets införande på -talet. Skattebönder ålades att sälja eller byta bort sina hemman om de var av betydelse för bergshanteringen. Kronan kunde också bryta ut skogsområden från byarnas allmänningar och ställa dem till brukens förfogande mot en så kallad rekognitionsavgift. Även i andra avseenden gynnades bruken av särskilda privilegier i förhållande till skattebönder och kronobönder.3 Bönderna försökte slå vakt om byarnas allmänningsskog. Tvister mellan kronan, adeln, häraden, socknar och byar kunde kompliceras av att allmänningarna inte var klart avgränsade. För att avgöra frågorna var det ibland nödvändigt att genomföra en avvittring, d v s en lantmäteriförrättning som avgjorde vilket område som tillhörde respektive part. Bergskollegium var kronans myndighet för bergsbruket. En av dess uppgifter var att se till att järnbruken hade tillräckliga skogsresurser för att producera träkol. Under senare delen av -talet hade man börjat anlägga järnbruk i södra Norrland. Kollegiet skrev i februari och oktober till guvernör Åke Ulfsparre i Gävle att det fanns intresse för att starta nya bruk i Medelpad och Hälsingland. För att området skulle bli “en god Bergslag” krävdes att bruken fick tillräckliga skogstillgångar. Därför borde guvernören avskilja skogsområden så att bönderna inte kunde “föröda och fördärva” skogen.4 Ulfsparre svarade under försommaren . Han var osäker på hur mycket av de oavvittrade norrländska skogarna som skulle räknas till by-, härads- eller kronoallmänning. Om detta ville han ha besked från Bergskollegium. Eftersom det inte hade genomförts någon avvittring var frågan omöjlig att besvara. För att fastslå gränser för byarnas allmänningsmark måste kronan besluta om en avvittring i området. 3 Kuylenstierna 1916, s. 51 ff; Heckscher 1936, s. 497 ff. 4 Bergskollegii registratur och protokoll under respektive datum, RA. Dokumenten är tryckta i Carlson 1915, s. 88 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=