rala perioden i svenskt -tal. Lokalförvaltningen omdanades, skråväsendet avskaffades, total frihandel blev målet och ståndsriksdagen ersattes av ett tvåkammarsystem. Under den perioden ökade kraven på att kronan skulle överföra sin mark till privata ägare, genom avvittring eller försäljning. Detta skedde också, men nu kom ett nytt inslag in i bilden. Man kunde tjäna stora pengar på timmer. Det ledde till kortsiktig avverkning utan tanke på skogens återväxt. Böndernas intresse av att lägga skog till sina ägor överflyglades av ett allt starkare bolagsintresse med kortsiktig vinst som målsättning. Redan vid mitten av -talet uppmärksammades skogsskövlingen och efterhand började kronan inta en mer restriktiv hållning till att överföra skog till privata intressen. Ämbetsmannastaten gick till motoffensiv och började reglera skogsbruket. Målsättningen var att behålla så mycket som möjligt av skogsmarken i kronans ägo. Det skulle garantera en långsiktig skogshushållning, särskilt i norra Sverige. Där slumrade stora rikedomar som inte skulle överlåtas till privata spekulanter, menade de konservativa förespråkarna för en stark stats- och kungamakt. I en skrivelse från Kungl. Maj:t manifesterades den omsvängning i skogspolitiken som skett de föregående åren.66 Inledningsvis konstaterades att skogen numera hade fått “ett förut icke anat värde”. Det hade inneburit att allt fler intressenter försökt komma över mark för att avverka skogen med snabb vinst utan omtanke om dess framtida bestånd. Därför borde det avsättas betydande områden som ägdes av kronan. Där kunde skogen bli föremål för en långsiktig hushållning. Det blev inledningen till en dragkamp om skogsresurserna mellan staten och enskilda, samfälligheter och bolag. Den kom också att lägga grunden för ett nytt synsätt när det gällde samernas marker. Nu blev det inte längre frågan om att avvittra områden med produktiv 66 SFS nr 21 1860.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=