ga i sitt avslag på en inrymningsansökan . Ytterligare tre avslag samma år motiverades med avvittringsstadgan för Luleå lappmark. Då gällde ansökningarna inte ens det området, utan Piteå lappmark.22 Lappskattelanden avskaffades inte bara genom myndigheternas åtgärder. Många skogssamer ansökte om nybyggesrätt på sina lappskatteland för att trygga besittningen. Om detta beviljades försvann ett lappskatteland trots att innehavaren satt kvar. Särskilt i de norra delarna av Norrbotten blev lappskattelanden allt mer oförenliga med fjällrenskötselns förändring.23 Därför fanns det ett fjällsamiskt intresse av att betesmarkerna blev byns gemensamma angelägenhet. Ett av de få tillfällen då detta sätter spår i källmaterialet är vid tinget i Gällivare .24 Då protokollfördes något som närmast hade karaktären av en allmän överläggning om rätten till ett lappskatteland i Norrkaitum. Samen Olof Andersson Njalsa motsatte sig att hans farbrors skatteland skulle vara lappbyns allmänna betesmark. Fadern hade fått inrymning på landet av länsstyrelsen. Samerna i lappbyn hävdade att fadern nu var död och att ingen hade bättre rätt än någon annan bymedlem till landet. Kronofogden Eric Burman tillade att ingen längre skattade för något enskilt land i Gällivare socken. Beteslanden “gagnades gemensamt av lapska byalagen”. Sedan upplyste “den lapska nämnden” om att samer brukade flytta över landet med sina renar. Beslutet blev att den enskilda besittningsrätten till landet hade upphört. Ingen av samerna i byn fick förhindras att beta sina renar där om de så önskade. 22 Ibid. 3/8 (2 st) och 14/12 1863. 23 Denna utveckling hade nått Jokkmokk redan på 1860-talet. Vid ett sammanträde med lappfogden 7 mars 1892 var samerna “eniga om att denna näring nu icke bedrefs såsom för ej längre än 20 à 30 år sedan, då man hade renarna ständigt i samlad hjord och höll ständigt god vård om dem. Nu åter har man dem samlade endast om sommaren och låter dem om hösten och vintern sprida sig nedåt landet på egen hand. Några förmögna lappar framhöllo, att detta sätt är nödvändigt i följd av på senare år minskat renbete”. Länsstyrelsen. Norrbotten. Landskansliet. Handlingar angående lappväsendet 1865-1890, E XXII: 2, HLA. 24 Dombok Gällivare 1836, § 43.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=