Länsstyrelsen inrymde i fortsättningen samer på lappskatteland enligt samma princip som gällde för krononybyggen på oavvittrad mark. Det innebar i normalfallet att man ansökte hos länsstyrelsen om att få bruka ett lappskatteland med ensamrätt. Sedan besiktigades området av kronofogden, den sökande och de närmast berörda. Kronofogden skrev ett besiktningsprotokoll som lästes upp vid tinget. Menigheten fick då yttra sig. Häradsrätten sände ett utlåtande till länsstyrelsen, som beslutade om den sökande skulle tilldelas skattelandet eller inte. Decennierna kring sekelskiftet blev avgörande för samernas rätt till sina marker. Möjligheten att beteckna skattelanden som skattejord försvann i och med att länsstyrelsen tog över inrymningarna. Den mark som länsstyrelsen beslutade över blev med ett slags automatik kronomark. Det stiftades inga lagar och utfärdades inga förordningar som gav länsstyrelsen befogenhet att ta över inrymningarna. Dess agerande kan bedömas på två sätt, beroende på vilket perspektiv man anlägger. Ur häradsrättens synvinkel var det ett rättsövergrepp. Utan att det fanns något formellt beslut trängde länsstyrelsen ut en rättsvårdande instans från ett av dess kompetensområden. Länsstyrelsen hade ingen rätt att inskränka häradsrättens befogenheter. Trots detta hördes inga protester från högre instanser inom rättsapparaten. Möjligen berodde det på att den häradshövding som var närmast berörd inte förefaller ha varit särskilt lämpad för sin uppgift.12 Det finns inga tecken på att han skulle ha gjort några formella invändningar hos högre instans. Om man anlägger länsstyrelsens perspektiv innebar skeendet att ordningen blev återställd. I länsstyrelsens ögon var lappskattelanden kronojord och häradsrätten hade överskridit sina befogenheter under 12 Mannen i fråga hette Carl Fredrik Furtenbach. Han bröt mot tidens äktenskapsmoral, han var oftast svårt skuldsatt och förlorade sin gård utanför Skellefteå. Han förflyttades till Lappmarken och bodde på ett nybygge utanför Arvidsjaur. Hans plikter inskränktes efterhand, domböckerna är ofta undertecknade av vikarier och han fick böta för att han inte levererat in häradsrättens protokoll till hovrätten i tid. Furtenbach 1976, s. 104-137, s. 214-224.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=