pletteringar och tillägg. I nästa huvudavsnitt redovisas jordeböckerna fram till slutet av -talet. Det tredje huvudavsnittet diskuterar kronans anspråk på äganderätt till oavvittrad mark samt avvittringen i Lappmarken. Slutligen följer ett sammanfattande avsnitt. Under - och-talet var alla myndigheter eniga om hanteringen av lappskattelanden. Samarbetet mellan lappbyn och häradsrätten accepterades även av de fogdar som var knutna till landshövdingeämbetet. I samband med tvister registrerade häradsrätten besittningsrätten till lappskatteland. Det gav dem karaktären av skattejord.4 Kronans fogdar deklarerade ibland att innehavaren kunde förlora sitt land på grund av så kallat skattevrak, som endast gällde för skattejord. Fogdarna hänvisade också till att släktingar hade förköpsrätt till lappskatteland. Sådan rätt, d v s bördsrätt, gällde endast för skattejord. Även i andra avseenden är det otvetydigt att myndigheterna betraktade lappskattelanden som skattejord under - och - talet. Det var en tid då varierande konstellationer stred om makten över markresurserna i Sverige. I början av -talet gled Västerbottens landshövding Johan Graan över till den falang som menade att skattebönder måste kunna bevisa att de förvärvat jorden av kronan. Denna åsikt blev aldrig dominerande i Sverige som helhet, men i Västerbotten skärptes landshövdingarnas hållning ifråga om rätten till Lappmarken. En av dem förklarade att “ingen kan tillvälla sig skatterättigheten till denna Lappmark emedan den hör publico till”. Han hävdade också att Lappmarken är “kronans allmänning”.5 Nu inleddes hundra år av dubbelkommando i Lappmarken. Det utövades i strid med den juridiska och administrativa ordning som 4 A.a., s. 29 ff. 5 Kammarkollegii arkiv. Kansliet. Protokoll A I a, vol. 82, 21/2 1696, f. 618-621, RA. I
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=