R till mark och vatten i renskötselområdet kan inte bedömas enligt de normer som gällde för den odlade bygden. I renskötselområdet utvecklades en rättslig praxis som var unik. Brist på lokala tjänstemän, stora avstånd och svårforcerad terrräng medförde att befolkningen i stor utsträckning fick förlita sig till sedvanan. De lagar och stadgor som fanns var ofta så allmänt formulerade att regionala och lokala myndigheter kunde agera efter eget skön. Allmänna kungörelser trycktes inte utan fanns länge endast i handskriven form. Det var uppläsningen av dem från predikstolarna som gav dem legitimitet på det lokala planet. Förvirringen om vad som gällde var ofta stor. Detta innebär att man inte kan dra några vidlyftiga generella slutsatser av enstaka formuleringar i lagar och förordningar. Det formella regelverket avspeglade sällan de förhållanden som rådde mellan myndigheter, samer och bofasta. Man kan inte heller utgå från att de kungörelser som avfattades för den odlade bygden också gällde för renskötselområdet. Ett talande exempel är års påbud om skogarna i riket. Det utgör i dag grunden för kronans anspråk på äganderätt till fjälltrakterna. Under - och-talet fanns ingen som ansåg att påbudet hade någon sådan innebörd. Dagens tolkning bygger på några löst
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=