bofasta och samer en gång var. Renarnas skador på jordbrukarnas hö spelar en liten roll i domböckerna, men i verkligheten var det en stor fråga, enligt många av tidens sakkunniga den största.86 Markägare hävdade många gånger att det var lönlöst att dra sådana ärenden till tinget eftersom bevisfrågan var omöjlig. Samerna hade ingen anledning att göra det. Man gjorde nog i regel upp om saken på annat sätt, utanför rättssystemet. Koloniseringen av Norrlands inland är ett stort historiskt drama. Dess huvudaktörer var obesuttna bondsöner och bonddöttrar på den ena sidan och lika obesuttna samer på den andra. De rika “storsvenskarna” från övriga Sverige, som det ofta talas om i Norrland, kom in i bilden först i ett senare skede då den norrländska skogen började få värde. Det var en karg miljö de två huvudaktörerna sökte sin utkomst i. Från början var det tänkt att de två kulturerna kunde leva konfliktfritt vid sidan av varandra eftersom de utnyttjade olika resurser. Åtskilliga forskare har också betonat att överlevnaden krävde ett nära samarbete dem emellan. Ofta har man då stött sig på domböckernas vittnesmål. Den fråga man måste ställa sig är dock om domböckerna på ett helt rättvisande sätt speglar verkligheten. Denna artikel har fokuserat på de förordningar som utfärdades om nybyggarnas och böndernas skyldighet att inhägna sina hässjor till skydd mot renarna. Det har blivit en ingående detaljstudie som avslöjat ett förhållande som är av stor principiell betydelse, nämligen att lappmarkerna - och förmodligen även andra delar av övre Norrland - präglades av en till stora delar muntlig rättskultur. Kungörelser VI Sammanfattning 86 Erik Bylund 1956, s. 247 ff. hävdar t.ex. att den ringa förekomsten av skadeståndsärenden i domböckerna tyder på att skadorna på hässjor inte var något stort tvisteämne. Han ifrågasätter på den grunden Petrus Laestadius uppfattning att höskador var det största tvisteämnet i lappmarkerna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=