Även den svenska staten kan benämnas som ett konglomerat under denna period, speciellt under dess stormaktstid då rikets östersjöprovinser till stora delar fick behålla sina samhälleliga strukturer. Efter det stora nordiska krigets slut blir dock situationen annorlunda. Förlusterna av de baltiska provinserna innebar att det svenska riket efter 1720, åtminstone i ett europeiskt perspektiv, kunde betecknas som något av en enhetsstat, dock utan att man för den skull kan påstå att den var jämförbar med dagens nationalstater. Ovanstående resonemang väcker frågan hur centralmakter integrerade och likformade sina områden. I det följande kommer detta således att undersökas utifrån exemplet Jämtland. De områden som Sverige erövrade från Danmark-Norge integrerades på ett helt annat sätt än vad som var vanligt i övriga Europa under denna period. Medan det generella integrationsmönstret ur ett europeiskt perspektiv var en svag integration, exempelvis som Sverige inlemmade de baltiska provinserna, blev de forna dansk-norska landskapen fullt inkorporerade.5 Det unika i den internationella kontexten innebär att den till stora delar framgångsrika integrationen av Jämtland blir intressant att studera. Integrativa processer som inom många områden var knappt skönjbara bör i detta landskap framträda tydligt.6 Efter freden i Brömsebro 1645 kom Jämtland alltså att tillhöra Sverige. Den nya överheten ställdes inför utmaningen att i någon form penetrera och inordna det nyerövrade landskapet. Som en del av detta förändrades den regionala civila förvaltningen i Norrland och rikets nordliga delar kom att delas in i Västerbottens, Hudiksvalls och Härnösands län. Det sistnämnda bestod av landskapen Jämtland, Ångermanland samt Medelpad och till landshövding utsågs översten Hans Strijk vid Hälsinge regemente. Den 18 oktober 1645 utrustades Strijk med en fullmakt av drottning Christina där han beordrades att bege sig till Jämtland tillsammans med Johan Berndes, landshövding över 73
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=