63 utan en språngbräda som det gällde att utnyttja maximalt medan tillfälle bjöds. Ekonomisk vinning och social ära gick knappast alltid hand i hand, men det ena kunde så småningom ge det andra, åtminstone för dem som tilläts försöka tillräckligt länge. Allmogens huvudsakliga funktion, till sist, var förstås att betala för statens militära och ekonomiska upprustning. Men utöver detta handlade det inte enbart om att tiga och lida. Staten behövde undersåtarnas ögon och öron, för att förhindra att deras bångstyriga befallningsmän blev alltför självsvåldiga. Samtidigt så erfordrades i någon mån också folkets uppslutning bakom regimen, för att resursmobiliseringen i längden skulle kunna genomföras effektivt. De återkommande förhandlingarna på riksmöten, tingsplatser och rådstugor må kunna liknas vid ett strävsamt samförstånd; fogdarnas framfart bland lador och visthus (ytterligare ett snäpp närmare bondens vardag) skall snarare förstås som ett utslag av en permanent konflikt. Allmogens (av staten aktivunderstödda) möjlighet att “gå till kungs”, att ställa befallningsmannen vid skampålen och kanske också få honom avsatt, har i sin tur fungerat som en säkerhetsventill inom systemet. Här har konflikterna kunnat levas ut och avgöras, utan att behöva resultera i öppet uppror. Fogdarna stod mitt i korselden mellan statens räntekrav och skattebetalarnas reaktioner. Vasakungarna var flitiga att använda piskan mot sina egna tjänare, och den kunde säkert svida nog så ordentligt; samtidigt lär samtliga aktörer ha varit väl medvetna om att också moroten hela tiden måste finnas inom synhåll. De falska fogdarnas girighet och strävan efter egen vinning var till syvende och sist något som kunde utnyttjas för ett högre ändamål - att skaffa fram de resurser som krävdes för att stärka statens maktställning, både inom och utanför rikets
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=