fogdetjänster förekommer tillräckligt ofta för att vi skall kunna räkna med att det verkligen har skett i praktiken.55 Vi har sett hur staten och dess representanter i lokalsamhället under den tidiga Vasatiden tycks leva i en märklig symbios. Staten synes å ena sidan jaga fogdarna med blåslampa för att barskrapa samhällets beskattningsbara resurser och uppmuntra dem att hålla ett fast och hårt regemente med allmogen. Å andra sidan använder man sig sedan av allmogen för att komma åt fogdarnas fusk och övergrepp, och tvekar inte att ge fogdarna skulden när protesterna växer sig tillräckligt starka. Den som nyss var regimens stöttepelare blir istället samhällets fiende nummer ett. I nästa skede kunde syndabocken åter tas till nåder och återfå sin tjänst. Hur gick denna ekvation egentligen ihop? Statens inställning till fogdarna bär tydliga tecken av ett dubbelspel på högsta nivå. Hundarna skulle skälla på kommando, men helst inte bita ihjäl någon. De medel som framställdes som förkastliga, kunde samtidigt - rätt utnyttjade - bli en tillgång för staten. Både våldsbenägenhet och sinne för egen vinning var viktiga egenskaper hos en fogde, som förväntades hålla ordning på bönder och tjänstefolk, samtidigt som han skulle föröka kronans inkomster. Så länge allmogen inte blev alltför orolig, och staten fick sin beskärda andel av fogdens mer eller mindre solkiga affärer, kunde verksamheten fortgå. Men om allmogen skvallrade, eller underskottet blev alltför stort, stod fogden utan något som helst skyddsnät. För den som inte lyckats göra sig oumbärlig genom att bygga upp oersättliga lokala kontakter - vilket det stora flertalet fogdar aldrig hann med att göra - återstod då bara möjligheten att försöka köpa sig fri. För fogdarna gällde det alltså att snabbt bygga upp en någorlunda stark ekonomisk och social position. Fogdeyrket var normalt inget livskall, 62
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=