59 larna med tjänsten. Statens agerande när det gäller flera av dessa "företagarfogdar" frastår som minst sagt tvehågset. Å ena sidan lade man ner stor möda på att rannsaka och gräva fram uppgifter om fogdarnas affärsverksamhet. Å andra sidan tycks man i flera fall ha valt att se mellan fingrarna, även med ganska grova överträdelser. Hur skall vi förklara detta? Landsköpet - att köpa och sälja varor på landsbygden för att undgå tullar och avgifter - var förbjudet enligt lag. Som fogde fanns dock alla möjligheter att kringgå detta, eftersom man själv hade ansvar för att övervaka förbudet. Därför inskärptes också särskilt i instruktioner och mötesbeslut att just befallningsmännen måste avhålla sig från sådan handel.50 Men samtidigt har vi sett hur fogdarna faktiskt tvingades att agera handelsmän - för kungens räkning. Det var med andra ord nödvändigt för staten att skaffa sig kompetens på området. Lite svinn kanske var priset för att statsmakten skulle kunna hålla sig med tjänare som begrep sig på ekonomiska transaktioner. Så länge staten hade tillgång till information om vad deras tjänstemän egentligen sysslade med hade man också råd att vara pragmatisk - det gick alltid att beslagta egendomen i efterhand i fall någon gått för långt. För fogdarna gällde det följaktligen att berika sig själva, men med förnuft, så att deras herre inte fick för sig att statuera exempel. Under uppbyggnadsskedet har staten alltså velat utnyttja folk med näsa för affärer, men ändå försökt att hålla tummen i ögat på dem, så att åtminstone merparten av vinsten kunde komma statsmakten till del. Samtidigt strävade man förstås efter att minimera riskerna för underslev. När organisationen med varuhus väl etablerats skulle försäljningen av skattepersedlar ske därifrån - Johan III förbjöd uttryckStatens inställning till handlande fogdar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=