i Linköping (1565 -1581) med en relativt blygsam kontantlön, men tillhörde ändå stadens rikaste män vid tiden för Älvsborgs lösen.46 Bland Pers efterträdare fanns Per Mattsson (adlad Stiernefelt), hertig Karls man i Linköping vid tiden för blodbadet och ingift i stadens ledande kretsar. När skatteuppbörden arrenderades ut på 1620-talet, köpte Per Mattsson rättigheterna för Kinda och Ydre härader för att ytterligare kunna utvidga sin affärsverksamhet.47 Just experimentet med skatteuppbörd på entreprenad kan användas som en grov mätare på hur väl fogdarna kunde hävda sig i en affärsverksamhet som krävde betydande mängder eget kapital. Bland dem som försträckte staten kontanter mot att själva få utnyttja skatteuppbörden fanns - vid sidan av kapitalstarka industriidkare som Louis De Geer - ett inte obetydligt antal fogdar. Av 18 arrendatorer i Östergötland hade minst fem, möjligen åtta, tidigare tjänstgjort där som fogdar. I Uppland hade 11 (möjligen 13) av de 52 arrendatorerna en sådan bakgrund.48Den försiktiga slutsats som kan dras utifrån detta är att det vid denna tidpunkt faktiskt fanns ett flertal fogdar som hade tillräckligt med resurser för att kunna hävda sig på samma område som de mest kapitalstarka intressena i riket. Skattearrendena var nämligen en lockande affär för såväl brukspatroner, rika borgare samt adelsmän med ekonomiska ambitioner.49 Män som Erik Henriksson i Uppsala, liksom hans kollegor i Östergötland Per Clemetsson och Nils Grelsson, skall ses som exempel på lyckosamma fogdar vilka visar att man på 1500-talet kunde komma mycket långt genom att förena egen handelsverksamhet med statlig tjänst. Det stora antal fogdar som pekas ut i klagomålsregistren visar upp en annan sida av samma mynt: nämligen att driften att berika sig själv genom att köpa och sälja varor har varit allmänt utbredd, och att detta rimligen också måste ha varit en av de mest uppenbara förde58
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=