I norra Uppland finner vi ytterligare en grupp driftiga fogdar som framgångsrikt slog vakt om sina egna intressen. Sverkil Simonsson, Tomas Nilsson och Erik Henriksson anklagades 1558 för att för egen del köpa upp alla skinn de kom över i Dannemora, Holm och hela Roslagen.35 Varorna fördes vidare till Tyskland på Sverkils eget skepp, där de byttes mot salt och kläde som sedan kunde avyttras till bönderna där hemma. Som fogdar och befallningsmän tycks de ha utnyttjat sin ställning maximalt - Erik och Tomas skall med våld ha kört bort borgare som försökt ta sig till marknaden i Älvkarleby. Detta för att själva kunna bestämma priset på de dagligvaror som bönderna var så beroende av.36 Ingen av dessa tre fogdar och handelsmän tycks heller ha ställts till svars för sina gärningar. Snarare verkar de ha stigit i graderna - Sverkil Simonsson fick t.ex. senare flera uppdrag att rannsaka om norrländska fisken och Erik Henriksson avslutade sin bana som borgmästare i Uppsala stad.37 Möjligheterna att sko sig varierade naturligtvis från landskap till landskap, främst beroende på hur den lokala ekonomin var sammansatt. I den finska rikshalvan var förhållandena snarlika dem i Norrland - god tillgång på naturaprodukter som var begärliga på exportmarknaden, och ett hälsosamt avstånd till centralmaktens kontrollcentrum. I fögderierna längs kusten disponerade fogdarna skepp för transporter av skattevaror, och dessa kunde naturligtvis också användas till egna handelsfärder till östersjöstäderna.38 I Savolaks och Karelen, liksom även längst i norr, var det istället handeln med ryssarna som öppnade möjligheter för fogdarna, och samtidigt gav statsmakten anledning att oroa sig.39 Handeln över gränserna erbjöd goda förutsättningar också längst i syd. I Småland och Västergötland finns flera exempel på fogdar som 56
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=