55 kunde verka i kungens namn och därmed också utnyttja dennes förköpsrätt.31 En sådan bakgrund hade också Nils Nilsson Oravainen, lappfogde i Torne och Västersjö lappmarker mellan 1560 och 1597.32 Oravainen, från Vojkala by i Övertorneå socken, var landsköpman och sålde fisk och skinn i Stockholm. Enligt förmögenhetstaxeringen 1570 var han socknens näst rikaste man, och som kronans fogde reste han två gånger om året upp genom Lappmarken till Ishavskusten, för att ta skatt av den samiska befolkningen och köpa skinn för kungens räkning. En privat förmögenhet var här en nödvändig förutsättning för att fogden skulle kunna fullgöra sina plikter, då han först i efterhand fick ersättning för sina utlägg. Nils Oravainen avsattes två gånger, men fick snart tillbaka sin befallning igen. Förutom anklagelser om våld och påhittade avgifter, klagade samerna på att han tvingade dem att "skänka" honom skinn utan full ersättning, och att de ständigt fick göra skjutsfärder med fogdens egna köpmansvaror. Oravainen gjorde sig också en god förtjänst på att sälja öl och brännvin till dem. Till slut blev han dock, tillsammans med kollegan Lasse Hindersson i Kemi lappmark, avsatt sedan en kommission anklagat de båda för att med sin privata handel ha sugit ut folket i sina befallningar. Johan Nordlander, som studerat de norrländska fogdarnas våldsamma framfart, frågar sig hur det kom sig att centralmakten lät dem hållas.33 Den förklaring han finner är att statsmaktens kontroll måste ha varit svagare i dessa perifera landsändar, och fogdarna därför mer självsvåldiga. Utrymmet för driftiga handelsmän bör också ha varit betydligt gynnsammare i dessa områden utan köpstäder, där handel på landsbygden tidvis var tillåten, om man bara erlade en avgift till kronan.34 Men har handlande fogdar verkligen varit en norrländsk specialitet? I själva verket tycks liknande verksamheter ha bedrivits av fogdar i de flesta landsändar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=