51 delse. Liksom lönerna varierade dock dessa i storlek, och det var heller inte alla som fick del av dem.21 Möjligheter fanns också att gå vidare till andra befattningar, och på så vis stiga i graderna i statens tjänst. För fogdarna låg den militära banan nära till hands, men endast ett fåtal lyckades avancera till högre befälsposter (ryttmästare, överstar, skeppshövitsmän etc).22 Betydligt fler fick del av de häradshövdingeräntor som Vasakungarna delade ut som ett slags löneförmåner, men dessa drogs som regel in efter några år.23 Bland fogdarna fanns också de som lyckades kröna sin bana genom att adlas av kungen, och därmed ta steget upp i adelsståndet. Men det stora flertalet av befallningsmännen kom aldrig i närheten av vare sig adelsskap eller häradshövdingeposter, och lyckas sällan hålla sig kvar särskilt länge i statens tjänst. För den som inte kom i åtnjutande av sin överordnades gunst, återstod i stället att lita till sig själv. Om skuldsättning kännetecknade fogdarnas officiella ekonomiska situation, fanns också en "privat" sfär som är svårare att komma åt. I kammarens klagomålsregister finns en utmärkt provkarta på de metoder som fogdarna kunde utnyttja för att alldeles på egen hand förbättra sina inkomster. Här talas om påhittade avgifter, fusk med mått och vikt, om mutor för att skona någon från beskattning eller knektutskrivning, och sakören som stoppats i egen ficka. Här bör vi dock stanna upp och kritiskt fråga oss om vi verkligen kan ta böndernas klagomål för givna - representerar klagomålen "sanningen", eller måste vi räkna med att fogdarna också kunde vara oskyldigt utpekade? Det är naturligtvis omöjligt att avgöra om enskilda anklagelser kan ha varit befogade eller inte, så här 400 år efteråt. Jag menar ändå att vi kan utgå ifrån att klagomålen hade en verklighetsbakgrund, och att de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=