klarade sig undan utan repressalier. På Erik XIV:s tid kunde försumliga fogdar dömas till döden, för att i nästa stund benådas och sedan återinsättas i sina befallningar.17 Flera av de mest impopulära fogdarna verkar klara sig undan i det längsta.18 Möjligen tyckte sig staten kunna bortse från en eller annan blåslagen bonde så länge skatteuppbörden levererades någorlunda punktligt. För allmogen var kanske själva möjligheten att klaga, och därmed göra överheten uppmärksam på missförhållandena, det mest betydelsefulla. Fogdarna utgjorde en del av överheten som faktiskt kunde ifrågasättas, till skillnad från t.ex. aristokratiska läntagare och ståthållare. Så fick bönderna en möjlighet till inflytande och fogdarna ytterligare en påminnelse om sin egen dödlighet.19 När vi nu sett hur fogdarna drevs till skuldsättning, och ständigt skälldes för tjuvar av både över- och underordnade, kan vi återvända till frågan om incitamenten för att ändå våga sig på denna yrkesbana. Under den tidiga Vasatiden blev fogdarna, hårt ansatta av sina överordnade som de var, sällan särskilt långlivade på sina poster. Ändå fanns där hela tiden nya män, beredda att träda in i de avsattas ställe. Så vilka fördelar kunde dessa förhoppningsfulla förvänta sig? En fogde fick naturligtvis lön från staten, i både pengar och kläde. Dessutom hade han fri kost och logi på den kungsgård där han var stationerad.20 Men även om fogden som regel tjänade dubbelt så mycket som sin skrivare så var lönen knappast det mest attraktiva med tjänsten. Under krigstider - d.v.s. under resten av undersökningsperioden - var det svårt att över huvudtaget få ut någon lön. Istället fick förläningar av olika typer av naturainkomster allt större ekonomisk bety50 För egen vinnings skull
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=