Stegeborg, men då återstod fortfarande 19 läster av hans skuld att föra över till 1563.7 Systemet hade sina uppenbara olägenheter. Förutom de fogdar som uppbar de årliga skatterna fick allmogen också dras med sina före detta fogdar som försökte driva in medel att betala sina skulder med. Detta var inte alltid så lätt, vilket fallet med Per Skrivare här får illustrera. Per Skrivare, f.d. fogde på Linköpings gård, sändes år 1549 tillbaka till Östergötland för att driva in sina restantier.8 Detta lyckades inte alls - Per skyllde på att bönderna inte längre ville lyda honom eftersom han förlorat sin befallning och därför inte längre hade någon myndighet över dem. Kammarrådet försökte lösa problemet genom att beordra den nye fogden på Linköping att hjälpa Per med att avkräva bönderna deras pålagor.9 För att göra situationen än mer komplicerad, anklagade Per Skrivare samtidigt en annan skuldsatt exfogde, Erik Jönsson, för att för egen del ha drivit in avgifter, som skulle hört till Pers restantier.10 Genom sina skulder hamnade fogdarna i ett än tydligare beroendeförhållande till staten. Så länge man kunde handskas med allmogen och driva in åtminstone merparten av de pålagor som skulle utgå, fanns möjligheten att kvarstå i tjänst, men ett avsked, och därpå följande återbetalningskrav kunde medföra katastrof. Om fogdarna avled utan att ha reglerat sina mellanhavanden med staten, riskerade dessutom släkten att i sin tur bli sittande med träsleven. När Nils Jönsson blivit ihjälslagen i Söderköping 1544, fick hans bror Lasse avsluta redovisningen av det som Nils haft i befallning.11 Britta Arentsdotter, änka efter landbofogden på Ekolsund i Uppland, fick själv överta ansvaret för den ej redovisade skatteuppbörden sedan både maken och dennes skrivare avlidit. Britta stod fortfarande i skuld tio år efter makens död.12 48
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=