äga laga kraft måste de vara delade. För att man skulle kunna tillämpa dem, d.v.s. utdela dem som domar, måste de genomgå det formella domstolsförfarandet, finna varandra och uppnå konsensus. Den tidiga förstatliga rätten var alltså bindande och verkställbar endast genom konsensus. Om konsensusen bröts, förföll också själva rätten. Också den tidiga svenska och finska konfliktlösningen kan, enligt min åsikt, analyseras med hjälp av rättsuppfattning som präglades av konsensus och av tingsgemenskapen. Behandlingen av brottmål, speciellt uppenbara gärningar, var dock ännu under början av nya tiden rätt formell och gärningscentrerad. Det var då fråga om att utreda fakta. Vid prövning av domens skälighet var däremot tingsgemenskapens - syne-, värderings- och nämndemännens - medverkan central. Detta beror delvis på den tidiga rättens muntliga karaktär, delvis på att rätten förefaller att ha varit en slags övertygelsens, icke-auktoritativa, rätt. Den ännu okända rätten eller den omtvistade rättsseden skapades (på nytt) genom dömandet vid tinget. Rättens tidigare beslut fungerade inte nödvändigtvis som giltighetsgrund, det avgörande var gemenskapens konsensus vid tinget. Denna konsensus var inte en idyllisk harmoni i bondesamhället utan, som Bengt Ankarloo14 beskriver den, en genom förhandlingar uppkommen rättvisa, en "förhandlingsrättvisa". Till detta förhandlingssystem hör enligt min mening både den tidiga mededsinstitutionen och användningen av olika "nämnda" män. Så länge som konfliktlösningen inte grundade sig på tillräcklig statlig auktoritet måste den få sin auktoritet från den rättskipande gemenskapen. Detta förklarar åtminstone delvis det förvirrande stora antal människor som var inblandade i tingets beslutfattande. Också lagens frånvaro, eller motstridigheten mellan lag och praxis, blir förståelig. Den tidiga domen var alltså en genom orden konkretiserad, temporärt 38
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=