RSK 1

37 nämndemännen på tinget också kunde ha skriftligt material till sin hjälp. Ändå förefaller rätten att ha levt i det talade ordet och inte i det skrivna. Tvister löstes genom rättsliga förhandlingar, inte genom att läsa en normtext. Således var rättens auktoritet också i ordet och i dess nära förbindelse med dömandet, inte i texter. I många delar av Europa gällde detta fr.o.m. senmedeltiden endast den rätt som gällde på landsbygden. I Europa möter man två rättsliga grundformer: den från antiken härstammande skrivna och lärda som i sig saknades i Norden, och den arkaiska, muntliga rätten som grundade sig på traditionen. Den första rättsformen var auktorativ. Den karaktäriserades av den enskilde domaren som var bärare av den tvingande rätten och som genom sitt ämbete innehade kompetens att döma om rättens innehåll. Motpolen till denna processpraxis var det tingsgemenskapliga dö-mandet. Då var domaren endast ordförande samt den som innehade den verkställande makten. Den substantiella beslutsrätten innehades av samtliga dömare. Denna muntliga rätt grundade sig inte på överheten utan var en del av samfundets eller dess ledande skikts viljebildning, konsensus. Man måste ändå fråga, hur rätten och uppfattningarna om den blev förmedlade. Den tidiga människans tänkande var bundet inte bara till seder och bruk utan också till muntliga kategorier. Vid lösning av konflikter var hon bunden av muntlig kommunikation. Således fördes den rättsliga diskussionen på rättsplatser, på tingen, och den förlorade konsensusen återskapades konkret genom samtal. Man kan till och med hävda att det inte alls fanns någon yttre fästpunkt, rättsordning eller gällande rätt utanför denna domstolskommunikation. Snarare fanns det olika motstridiga åsikter om rätten. Utanför domstolsförfarandet var de rättsliga uppfattningarna endast likvärdiga åsikter inom gemenskapen. För att åsikterna skulle kunna

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=